Aftonbladet – 26 juni 1856, sida 3

I hvarken i dag eller i morgon... hvarken om ett år eller tio! Hvarföre? Derför att det är omöjligt. Ni kallar allting för omöjligt, som ni ej villl utropade la Ramee, darrande af vrede. Nej, detär ni sjelf, som ej skall vilja det... det är ni sjelf, som skall afslå denna I förening. Bevisa det. s Ja, det rätta ögonblicket är nu inne att säga er, hvarför jag kallat hit er! Hertiginnan ringde på en klocka, hvars silfverklang genljöd genom hela hotellet. La Ramåe stod orörlig; beherrskad af sin välgörarinnas ovanliga kallblodighet, afvaktade han stumt den fändelse, som dessa bisarra preludier utlofvade. Vid ljudet af klockan upplyftades salens trenne dörrförhängen, och man såg en talrik samling män, hvilkas ansigten och namn alla voro la Ramåe väl bekanta, inträda i rummet. Det var de af den rojalistiska reaktionens andedrägt för ett ögonblick bortblåsta ligist cheferne; det var några af dessa fanatiske prester, hvilka konungens återkomst bortjagat från Paris, och som endast hans ädelmod skänkt lifvet; det var en jesuiterprofessor från den skola, uti hvilken hertiginnan sedan ett år tillbaka inackorderat Jean Chåtel, samt spaniorer ditskickade af hertigen af Feria och Philip II sjelf, äfvensom några missnöjda borgare, och två eller tre medlemmar af de sexton. Det var med ett ord hela revolutionens generalstab, som madame de Montpensier, likt ett förhärjande moln, höll utsträckt öfver det af alla hvälfningar och skakningar, ännu ej återhämtade Frankrike. La Ramåe studsade vid åsynen af alla dessa mäktiga personer, en sky drog förbi hans