Aftonbladet – 26 juni 1856, sida 3

och jag kan ej tillåta er att begå en dylik. Jag tror mig veta hvad jag gör, min fru, svärade la Ramåe högdraget. Nej; det vet ni ej! Ni glömmer bort madame, att det endast är mina tjenster och min värja, som jag helgat hertiginnan de Montpensier!... Jag har öfverlemnat mig som ett instrument i hennes hand, det ör sant... jag har skänkt henne min arm, min kropp, min själ... må hon befalla öfver allt detta... men jag har aldrig gifvit henne någon rättighet öfver mitt hjerta, och ve henne om hon vidrör det Hertiginnan höjde på axlarna. La Rämåe fortför med vekare röst: Kanske att jag nu kunde vara er till nytta... Kanske att min frånvaro skall synas, som en desertering just i det ögonblick då alla edra öfriga tjenare äro samlade... men madame, betänk, att det endast är en timma, en enda timma, som jag begär af er . .. Skänk mig den!... Om en timma är jag gift, alla mina förberedelser äro redan vidtagne. ..Jag hade ämnat resa bort med min hustru så snart vi voro vigde, men jag skall ej göra det... hon skall få stanna qvar här... Ni ser ju att jag vill uppfylla alla edra önskningar... Om en timma är jag tillbaka, befall då öfver mig... jag skall göra allt!... allt!... Men jag måste redan i afton gifta mig... hör ni, jag måste det! La Ramde väntade att en häftig storm skulle besvara denna tydliga förklaring, men han misstog sig. Hertiginnan svarade ej, hon fästade endast några sekunder sina skarpa blickar på den unge mannens bleka ansigte. Nå väl! stammade han. Jag har ju redan sagt er, att ni ej kan gifta er med fröken dEntragues, svarade hon lugnt, och ni skall ej heller göra det...