Aftonbladet – 26 juni 1856, sida 2

I skydd för en statskupp, började hertiginnan åter att andas, de injuka tassarhe återfingo sina hvassa klor, och det lilla slottets säkra läge samlade inom kort omkring Mayennes syster spaniorer, ligister och missnöjde af alla slag. Först betraktade man hvarandra suckande, men snart utbyttes de ej nog vältaliga suckarne mot pustningar, anmärkningar och hot; och när man slutligen äfven fann detta otillräckligt, begynte man att djerft konspirera. Uti hertiginnans praktfulla slott genljöd derför inom kort en konsert, som ganska säkert hade förjagat sömnen ifrån Henriks läger, såvida den tappre hjelten ej redan varit van att hvarje afton insomna vid dånet af fiendens kanoner. Understödd af de gode jesuiterfäderne, hade hertiginnan fallit på den sinrika tanken att dela Frankrikes katoliker uti tvenne klasser, de gamle och de nye, hvilka fortfarande förklarades såsom kättare. Konungens afsvärjelse var naturligtvis, tack vare denna sofism, helt och hållet utan värde, och hvarje ligist egde följaktligen äfven friheten att återbörja ligan och förfölja de omvände. Det förstås af sig sjelft att alla dessa af girigheten och fanatismen de spaniorer, hvilka Filip II sändt till Frankrike, fördelaktigt figurerade bland de sammansvurne. Man hade ånyo förbundit sig med Mayenne, hvars obeslutsamma karakter och instinktlika ärelystnad äfven denna gång gjort sig gällande. Med ett ord allt sedan Henrik IV blifvit herre öfver Frankrike hade hvar och en af dessa krypande, krälande och lågsinnade fiender, dessa giftiga insekter, uthungrade reptiler och vilda gnagare gjort sitt hål uti denna höga tron, som tio bataljers kulor ej förmått att skada. Tid efter annan skickade hertiginnan en