Aftonbladet – 25 juni 1856, sida 3

UÄTTEGÅNGSoch POLISSAKE Falkenberg-Bennichska målet. ) Derefter afhördes löjtnanten kammarherre Skjöldebrand, som berättade, att han af regementschefen grefve Lewenhaupt fått underrättelse, att för honom uppgifvits, det ett rykte om baron Falkenbergs förhållande på rysswijkska värdhuset skulle vara ute, med anledning hvaraf grefve Lewenbaupt, som sagt sig ej kunna uppgifva hvem som meddelat honom detta rykte, äfven anmodat hr Skjöldebrand att närmare göra sig underrättad om saken. Hr Skjöldebrand hade då skickat efter baron Falkenberg, som förklarat sig på det högsta törvånad häröfver, och väl medgifvit, att han ibland blifvit skyldig på värdshuset, men alltid sagt till derom, Hr Skjöldebrand hade då uppmanat baron Falkenberg att efterhöra hvarifrån den historien kommit ut, hvarpå baronen begifvit sig till värdshuset för att efterfråga saken, men snart återkommit och uppgifvit att skänkförestånderskan förmält, att krigsfiskalen Bennich varit hos henne och berättat detsamma, som hr Skjöldebrand erfarit hos grefve Lewenhaupt om ryktet, och frågat om det vore sant. Med anledning deraf hade hr Skjöldebrand åter besökt regementschefen och yttrat sin åsigt, att han ansåg historien ha kommit utgenom krigsfiskalens berätrelse för skänkmämsellen. Ätta dagar derefter hade grefve Lewenhaupt uppdragit hr Skjöldebrand att besöka hr Bennich, hvilket hr Skjöldebrand äfven gjorde. Dervid berättade br Bennich saken på samma sätt, som den af chefen var framstäld, samt uppgaf äfven, att han anmält förhållandet hos chefen. När hr Skjöldebrand derpå omtalade för grefve Lewenhaupt, att hr Bennich sagt sig ha hos honom anmält saken, så förtglarade grefve Lewenhaupt, att han ej velat förut uppgifva hr Bennich såsom sagesman, emedan han lofvat honom att förtiga det hr Bennich meddelat honom förhållandet. Vidare hade grefve Lewenhapt uppdragit hr Skjöldebrand att höra efter på stället. Till följd häraf hade han skickat bud på baron Falkenberg samt, då denne förklarat sig ej kunna uppgifva någon anledning till histöriens uppkomst, med honom begifvit sig till värdshuset. Vid ankomsten dit hade baron Falkenberg genast, innan hr Skjöldebrand baun taga till ordet, förklarat mamse!l Edner, att hr Skjöldebrand vore en hans kamrat, och uppmanat henne att säga fulla sanningen i fråga om hvad de pu skulle framställa. Hon hade derefter på hr Skjöldebrands frågor uppgifvit detsamma, som han redan hört af baron Falkenberg om hr Bennichs besök, att hon lemnat undvikande svar, att hon skrifvit ett bref till baron Falkenberg med uppgift på den balans bon iråkat, att baronen glömt uppgifva en intagen halfbutelj porter, och ait han äfven gensst, utan at läsa brefvet, generöst betalt henne. Vittnet, som förut hade sig bekant, att baron Falkenberg många gånger kastat bort pengar utan ati tänka derpå, ansåg honom derföre oskyldig, utom deri att han glömt uppgifva porterhalfbuteljen. Baron Falkenberg hade sedan berättat saken för kamraterna vid regementet, och br Skjöldebrand, som ansåg sig stå i mellanhand, hade anmodat hrr Stråle och Ekman att följa sig till hr Bennich, samt uppmanat denne att upprepa sina till hr Skjöldebrand enskilt meddelade uppgifter. Hr Bennich hade gjort detta, och tillagt, att han erfarit saken af en trovärdig person, samt slutligen yttrat ordagrant följande: Jag förklarar således Falkenberg för en tjuf, och tjuf under de sämsta förhållanden, då ban fått förtroendet att uppgifva hvad han intagit på värdsbuset, och det auktoriserar jag herrarnpe att säga till sina kamrater och hvem det vara må; och om Falkenberg rör sig i första historien, anser jag mig af: min embetspligt såsom krigsfiskal uppfordrad att äfven upptaga denna sak. Hr Skjöldebrand hade eriprat krigsfiskalen om hvad som skrifvits i en tidving om saken; det hade der blifvit sagdt att Falkenberg vore en tjuf, så att regementets uniform vore skymfad. Hrr Skjöldebrand, Stråle och Ekmen bade nu icke kommit för att skydda Falkenberg i fall han vore en tjuf, utan ville de i stället uppmana krig:fiskalen att taga reda på saken; men vore det icke sant, så påyrkade de skydd både för ukenberg och uniformen. Derefter hade de båda dra officerarne aflägsnat sig, och hrr Skjöldebrand och Bennich en kort stund samtalat utan någons Drvaro. Hr Bennich bestridde hr Skjöldebrands uppgifter, nen med förklaring, att han ingalunda ville antyda, ut hr Skjöldebrand skulle på något sätt ha vittnat norlunda än efter sin uppfattning, men att han hade stagit sig i denna. Hr Bennich ville derjemte till hr Skjöldebrands besvarande hafra följande frågor framtilda: om icke löjtnant Ekman berättade sitt sämSe Aftonbladet n:r 137, 140 och 143.