Aftonbladet – 23 juni 1856, sida 2

i afsigt att för Aminas trolofvade omtala hennes nattliga besök. Grefven, som emellertid är en hederlig grefve, hejdar sig då han vill närma sig den alltjemt om sin brudgum drömmande Amina, hans bättre menniska vaknar, och han aflägsnar sig från sin sofkammare samma väg som Amina dit inkommit, genom fönstreet. Amina lägger sig, alltjemt sofvande, i grefvens säng, men väckes på ett särdeles obehagliz ut sätt af landtfolk och Elvino, som af Elisa blifvit ditförda. Elvino, som ej vill sätta tro till sin trolofvades försäkringar om sin oskuld, förklarar nu, att intet bröllop mera kan mellan dem komma i fråga, och törtar förtviflad ur rummet. I tredje akten fattar Elvino det beslutet, att gifta sig med lisa, och skulle, utan grefvens mellankomst, bestämdt verkställa sitt beslut. Den olyckliga Amina, som emellertid, nedtyngd af denna sorg och dessa grymma misstankar, lagt sig att hvila, får snart omedvetet tillfälle att lemna bevis om det ogrundade i beskyllningen, då hon i sista scenen, såsom sömngänserska, genom ett vindsfönster i qvarnhuset itstiger på takrännan samt derifrån på en smal bjelke går öfver den derunder belägna vattenforsen. Vid uppvaknandet från detta somnambuliska tillstånd finner hon den ångerfulie Elvino vid sina fötter, och allt slutas med försoning och till kontrahenternas ömsidiga belåtenhet. Musiken till denna libretto komponerades ir 1831 af Bellini för madame Pasta och den ryktbare tenoren Rubini, och operan gals för första gången med stor framgång på en teater i Milano. Lika med öfrige at Bellinis. vbeten, utmärker sig musiken till Sömngånskan för sin melodirikedom, vittnande om vpositörens stora naturgäfvor, men förråder på samma gång hans brist på musikalisk ing och djupare studier. Instrumeuten är i alln änhet Sv , otta enfaldig, alitför sä lan ä erfinnes denna blixtr. ande slans och dessa harmoniska omvexlingar, som nan ofta med skäl beundrar i Rossims ac-kompagnementer, och utan hvilka hvarje dra-: