Aftonbladet – 21 juni 1856, sida 2

Konungen kunde ej svara; ett rof för den våldsammaste sinnesrörelse, vandrade han upp och ned på golfvet. Ni älskar mig således ej? sade han slutligen. Åh sire, detta har jag ej bevisat. Hvarför vägrar ni då att emottaga de försäkringar jag erbjuder er om min trohet. Den som eger hjertat behöfver inga garantier, den som fordrar garantier misstror, och den som misstror älskar ej... Envisas icke längre, min dyre sire...tag tillbaka edra rättigheter . .. blif åter fril Du gråter, Gabriella ! Ni ser endast hälften af mina tårar! I detta ögonblick utträngde den lille Caesars svaga skri från det närliggande rummet. Gabriella gjorde en rörelse för att skynda till sin son, men Henrik hejdade henne och sprang sjelf in till honom. Rörd böjde konungen sig ned öfver vaggan, uti hvilken hans kärleks barn hvilade, och han kysste det så ömt, att tårarne framträngde i hans ögon. s Den lille gossen utsträckte sina små händer och smekte den gode konungens gråa skägg. Gratienne, den enda åskådarirnan till detta rörande skådespel, gömde sitt tårdränkta ansigte i gardinen. Sully inträdde. Henrik steg upp, hans ögon voro fuktiga, bans hjerta sved, och han återvände skyndsamt till Gabriella, som, med hufvudet hårdt tryckt emot dynorna, förgäfves sökte qväfva de häftiga snyftnivgar, hvilka häfde hennes bröst. Förlåt!... förlåt! stammade han, och fattade ömt hennes hand. Af nåd, Henrik!... mitt hjerta brister, .. men det måste ske... Farväll, 5; Farväl dål