Aftonbladet – 21 juni 1856, sida 2

—;--dock jag kan ej ljuga... jag kan ejj. dölja min otröstliga smärta. Otröstliga? Ja sire, det som ni säger er hafva gjort af nyck, utan ändamål och utan eftertanke, det är af böjelse som ni gjort det, och en stor konung, upptagen af så gigantiska intressen som ni, kan ej arbeta på att ändra sin natur... Ni är utomdess herre, och ingenting på jorden eger rättighet att lägga hinder i vägen hvarken för er vilja eller er smak... Ni Iofvar i dag att förbättra er... ack, jag som känner er så väl, jag vet också, att ni vill försöka det... men när erfarenheten i morgon lärt er huru gränslöst påkostande detta offer är, då skall ni åter börja dessa otroheter, hvilka döda mig och utsätta er för de största faror. Hvad har ni beslutat, Gabriella ? frågade Henrik, och dystra aningar uppstego i hans själ. Säg sjelf hvilket medel ni önskar att jag skall använda till min förbättring; jag lyder blindt. Det fins endast ett, sire, svarade Gabriella, och hennes kropp skälfde som ett asplöf, ni måste lemna i skuggan den qvinna ni ej längre älskar... ni måste bryta alla band ... ni måste återtaga ert fordna Hf... Sire, vi måste skiljas! Talar ni alvarsamt? frågade Henrik med en röst, så ihålig att den nästan lät hemsk. Ack sire, ni läser detta smärtsamma beslut på mitt förvridna ansigte... ni hör mitt beklämda bjerta bekräfta det med högljudda snyftningar! Du vill öfvergifva mig? Ja, sire, det måste ske!... I morgon lemnar jag tyst och ensam detta ställe, hvarest jag varit så lycklig... Jag reser med min son till Monceaux der jag ämnar qvarstanna tills jag funnit en ännu säkrare wvistelseort.