Aftonbladet – 21 juni 1856, sida 2

mitt lif... min själ... sansa dig ...förlåt... förlåt! .. Men Gabriella kune icke tala. Utom sig af förtviflan, föll konungen på knä, han slingrade sina armar kring den älskade qvinnans lif och han betäckte hennes darrande händer med glödande kyssar -men allt förgäfves. Vill du att jag skall dö af grämelse och sorg? ... frågade han med bruten röst. Vägrar du verkligen att skänka din Henrik förlåtelse ?... Jag har haft orätt... jag erkänner det... du hör jag anklagar mig sjelf... Ett galet högmod har förledt mig... jag är en dåre, en usling... allting berusar mig: ett öga som bönfaller och ett leende som lofvar... Jag är fåfäng, jag är narraktig ...jag vill ännu spela ungl!... Men om du såg i djupet af mitt hjerta, Gabriella! ... Om du visste huru högt jag älskar dig!... Fins det väl någon engel ljufvare än du!... Fins det väl någon varelse mera värd min kärlek!... Tro mig, Gabriella, du, endast du eger den... Min inbillning kan vilseledas, mina tankar kunna svärma omkring... men jag svär vid Gud, att ingen annan qvinna gjort det ringaste ihtryck på min själ!... Se så, Gabriella... mitt lif... sansa dig... hör migl! Ack, sire, ni är mer än god... men slaget har träffat för djupt! Också du måste glörama, Gabriella ... jag har ju redan glömt! Såret kan ej läkas, sire. Jo, jo, det måste kunna det Gabriella ...; Jag har ju ingenting gjort... jag lemnadej Louvern, det är sant, för att springa efter I en nyck, ett infall... men jag har cj hyst! en enda brottslig tanke emot dig... jag bar: ingen enda felaktig handling att förebrå mig. ! En annan qvinna skulle tacka er, min ädle sire och säga att hon trodde och förläte..,.