Aftonbladet – 18 juni 1856, sida 3

ners hörande göra frågan till föremål för allmännare uppmärksamhet, oaktadt jag trodde, att man på sådant sätt skulle erhålla fullkomlig visshet om förhållandet. Officerarne, hvilka både erkände värdet af de motiver, som begränsat mina åtgöranden, och tycktes vara betänkte att söka de upplysningar, som ytterligare kunde ernås, önskade, att jag tillsvidare ville låta hela frågan förblifva emellan mig och officerskåren, och jag gaf dertill mitt samtycke, hvarefter först löjtnanterne Stråle och Ekman samt, efter något ytterligare samtal emellan fyra ögon, äfven kammarherren Skjöldebrand aflägsnade sig, utan att jag hvarken af det fullkomligt lugna och i allt förtroendefulla samtalets gång eller något derunder fäldt yttrande egt ringaste anledning föreställa mig, att detta samtal skulle blifva föremål för rättegång, än mindre för en så förvrängd uppfattniog och framställning, som man nu synes vilja gifva deråt. Huruvida med anledning af detta samtal några ytterligare föreställningar af baron Falkenbergs kamrater vidtogos, känner jag ieke; men oaktadt öfverenskommelsen emellan mig och officerarne, förnam jag dag efter annan under närmast påföljande veckor, huru berättelse äfven utom lifbeväringsregementet cirkulerade derom att jag skulle hafva för baron Falkenbergs glömska att en enda gång på värdshuset ordentligt betala en obetydlighet, sökt gifva hooom skuld för vanhederligt uppförande m. m., och slutligen har jag erfarit att man till och med hade för afsigt att härom emot mig anställa rättegång, dertill baron Falkenberg sjelf väl icke vore villig, men af kamrater och förmän enträget uppmanades. Dessa rykten och uppmaningar grunda sig tydligen på målsegandens förändrade berättelse, och jag kunde icke föreställa mig annat, än att, derest rätta förhållandet blefve upplyst, hvilket min egen trygghet ock fordrade, frågan slutligen skulle inom regementet blifva bragt till sin lämpligaste lösning. Derföre begagnade jag det enskilta polisförböret, och så goart detta förhör var hållet samt jag fått underrättelse om de dervid vunna upplysningar, om hvilkas betydelse meningarne icke torde vara delade, meddelade jag förloppet häraf åt den officer, kammarherren Skjöldebrand, som med mig tillförene egentligen behandlat frågan. Jag gjorde detta, emedan jag önskade att förebygga det uppseende, som vid en rättegång blefve oundvikligt och som efter min tanka skulle endast för baron Falkenberg och regementet medföra obehag; ty jag kunde icke föreställa mig, att man, efter vunnen kännedom af allt hvad i saken förekommit, skulle emot mig rikta något klander. Kammarherren Skjöldebrand delade belt och hållet min åsigt, betygade sin tacksamhet för min behandling af denna sak, och vi åtskildes, begge fullkomligt öfvertygade att densamma skulle på ett för både rättvisan och regementet tillfredsställande sätt afslutas, så att något polisprotokoll icke behöfde komma i fråga. Andra dagen derefter blef stämQingsansökningen emot mig till kongl. Svea hofrätt ingifven. (Slutet följer.) — I söndags eftermiddag tilldrog sig att en segelslup kantrade utanför Nyckelviken i saltsjön, dervid 2:ne unga styrmän vid namn Georgii och Öberg omkommo. Den tredje i båten varande sjömannen, Lundberg, lyckades simma i land. Flera andra segelslupar lära under den starka stormen i söndags ha kullseglat. — Ransakningen med snickaregesällen Cederqvist, häktad och tilltalad för mordbrandsanläggning, är nu ati poliskammaren afslutad oeh målet till domstol remitteradt. — Polisförhör har i dag hållits angående en högst gen stöld, hvilken en längre tid lärer förut opåtaldt bedrifvits. Arbetskarlar, sysselsatta med lossning af hästhudar från Pernambuco, hafva nemligen föreagit sig att afskära svansarne och mot värdet af aglet sälja desamma till köpmän. Hos handlanden Frykman har anhållits icke mindre än 683 dylika svansar, af hvilka kapten Knoll uppgifvit minst 300 st. hafva blifvit stulne från hans här under lossning iggande fartyg. Den arbetskarl, som föröfvat tillgreppet, sitter häktad, och remitterades målet till lom stol. — I går har vid sjöstranden utanför Hornsberg upplutit liket efter pigan Ulrika Wilhelmina Pettersson, vilken, såsom förut omnämt är, kastat sig i sjön id Tranabergs bro. Uti barmen förvarade hon en salmbok, hvari stod antecknadt hennes namn samt utt den gifvits henne den 29 Juni 1847, då hon för örsta gången begick H. H. nattvard. Hennes ford1e husbonde förklarade i dag uti poliskammaren sig eredvillig bekosta begrafningen. Pettersson var 24 xr gammal.