Aftonbladet – 18 juni 1856, sida 3

UAICM vh MIMIIV AV: MOBY YUFPPHILD OPMM MM, MEn följdt inom Dalhems socken, flytt från Gamleby socken till Norrlandet, sedan det mellan Nygård och Gamieby simmat öfver den der smala viken. Filipstad den 13 Juni. Häradsdomaren S. Jansson och dess hustru C. Jansson i Haborshyttan ha till Norderska skolinrättningen i Nordmarks församling såsom gåfva öfverlemnat 1000 rdr riksmynt med förbehåll att räntan derpå skall användas till anskaffande af kläder åt 5 fattiga barn. RÄTTEGÅNGSoca POLISSAKER. Falkenberg-Bennichska målet. ) Baron Falkenberg betecknar sjelf i sin stämning det uppgifna förfarandet, att hafva förnyade gånger bortgått ifrån värdshuset utan att ordentligt uppgifva och betala hvad han förtärt, såsom ett bedrägeri, och baronens rättegångshbiträde hos kongl. hofrätten omtalade samma förfarande såsom en låghets. Ingen man af heder lärer jäfva dessa omdömen öfver ett slikt uppförande, derest det verkligen egt rum, och då bedrägeri strider emot allmän lag samt, likasom låghet i handlingssätt, enligt krigsartiklarne är ovilkorligt underkastadt straff, äfven om målseganden förnöjes, så borde en hvar kunna inse, att, om, såsom ett temligen allmänt bekant rykte redan omtalat långt förr, än jag derom erhöll kännedom, baron Falkenberg gjort sig skyldig till detta bedrägeri och denna låghet, måste han ock derföre straffas. Det beryktade förfarandet var således icke af den enskilta beskaffenhet, att det kunde lemnas utan uppmärksamhet eller att beifran finge efterlåtas, derest ryktet besannades. Jag är också fullkomligt öfvertygad att ingen officerskår och icke ens någon enskilt medlem deraf skulle önska straftlöshet för något dylikt. Till deras upplysning, som äro mindre bekanta med krigslagarne, är jag i tillfälle att förete flera af krigsdomstolarne gifna utslag angående militärers af krigsfiskal åtalade förseelser utom tjensten, men i garnisonsort, förseelser aflika enskilt och mindre brottslig beskaffenhet, än den ifrågavarande. När jag nu kände baron Falkenbergs föregående beteende, de misstydningar och det förtal, för hvilket hans förmän, naturligtvis till följd endast af förutsättning om Falkenbergs oskuld, blifvit blottstälde, och de ännu bedröfligare följder, som kunde vara att befara, hade jag visserligen en ytterligare förbindelse att söka utreda det anmälda förfarandet, genom hvilken utredning baron Falkenberg, om han dervid befunnits oskyldig, lika visst i mig fått en försvarare, som nu en motpart. De betänkligheter, för hvilka man torde anse mig hafva bort gifva vika, nemligen baron Falkenbergs förmodade ungdom oGh oerfarenhet; förbisågos icke heller af mig. Men baron Falkenberg är hvarken så ung eller så obekant med verlden, som hans nyligen vunna befordran till officer kan gifva anledning förmoda. Hans ålder af omkring 23 år och hans vid universitet, vid militärskola och vid olika regementen samlade erfarenhet rättfärdigade icke ett öfverseende, dervid dessutom icke ensamt baron Falkenbergs straffskyldighet utan äfven hans förmäns orättvist angripna rykte och kanske hotade välfärd skolat sättas åsido. . För mig åsterstod endast valet att antingen genast hos regementschefen anmäla förhållandet, sådant det för mig blifvit med rätt till trovärdighet uppgifvet, eller ock att derförinnan göra mig när mare underrättad om sanna förhållandet. Det förra hade varit både enklare och för mig mera betryggande, då jag derigenom kunnat undgå all inblandning i den på regementschefen beroende vidare utredningen. Men det öfverensstämde icke med min uppfattning af det tillbörliga, att till förmannen anmäla ett rykte, som möjligen var ogrundadt eller öfverdrifvet; jag föredrog att sjelf söka upplysning om berättelsens grund, innan någon vidare åtgärd af mig vidtogs; och derföre beredde jag mig tillfälle att höra målseganden, men också ensamt denna, på det frågan icke skulle ådragas en offentlighet, som helst borde undvikas. Sedan målseganden hufvudsakligen vitsordat hvad förut blifvit för mig anmält och hvad hon dessutom, enligt egen och flera ojäfviga personers berättelse, långt förut ganska oförbehållsamt och med mycken skärpa i uttrycken omtalat, först derefter anmälde jag saken hos regementsckefen till den åtgärd, som på honom lagligen och lämpligen ankomme, och hvilken jag förslagsvis antog böra till en början blifva ett uppdrag till två äldre officerare att om förhållandet göra sig vidare underrättade. Förgäfves torde man i dessa mina åtgöranden söka anledning att förevita mig något öfverskridande af hvad embetspligt och en sann uppfattning af hederns och grannlagenhetens fordringar föreskrifva. Jag borde så mycket mindre befara en dylik tillvitelse, som en af de officerare vid lifbeväringsregementet, hvilka sedermera besökte mig och nu åberopas till vittnen emot mig, hr löjtnanten Ekman vid detta besök omtalade, att också han å ifrågavarande värdshus erfarit rykte om baron Falkenbergs oredlighet, och ansett sig böra derom genast tillfråga skänkmamsellen. Det för baron Falkenberg tillfredsställande svar, som löjtnanten af mamsellen erhållit, och hvartill hon sedermera för andra vittnen uppgifvit anledningen, hade naturligen förekommit vidare åtgärder från löjtnantens sida — men icke heller hade han låtit bero vid en baron Falkenberg anklagande underrättelse. Efter min hos regementschefen, på sätt nämdt är, gjorda anmälan, hvilken ådagalägger min uppfattning både af sakens betydelse och af sättet för dess behandling, förflöto några dagar, derunder, genom något missförstånd, baron Falkenberg sjelf lärer lemnats tillfälle att i första hand på värdshuset söka upplysning om hvad mot honom förekommit. Af regementschefen erfor jag derpå, att skänkmansällen skulle hafva förnekat hvad hon inför mig vitsordat. Jag visste icke då huru frågans utredning tillgått, och kunde naturligtvis icke förklara en så uppenbar motsägelse emellan målsegandens för mig och många andra personer gjorda uppgifter samt hennes slutligen ändrade berättelse. Emellertid kunde jag icke heller vika en hårsmån från min redan gjorda anmälan, och sedan regementschefen derefter låtit en officer, hr löjtnanten och kammarherren Skjöldebrand, besöka mig för att af mig personligen erfara hvad emot baron Falkenberg blifvit anmäldt, samt hr kammarherren derpå otwifvelaktigt sökt att noggrant atreda förhållandet, ehuru alla bemödanden strandat emot målsegandens ostadighet i uppgifter, så erhöll jag i min bostad besöket af de tre hbrr löjtnanterna Skjöldebrand, Stråle och Ekman. Anledningen till detta besök framstäldes vara den stridighet, som förefanns emellan målsegandens för mig och för oflicerarne gjorda uppgifter; och så väl denna anledniog som den form af öppenhet och förtroende, hvarmed detta samtal å ömse sidor fördes, berättiga mig att antaga, hvad jag då och allt sedermera förestält mig, att nemligen afsigten med oflicerarnes besök var, att vi gemensamt skulle söka utreds och ömsesidigt göra oss klart, hvad i saken verkligen kunde vara sanning. Sålunda framstäldes af officerarne huru mamsellen för dem berättat förhållandet, och af mig huru berättelsen blifvit mig meddelad. Vi beräknade ungefärligen tiden, som förfluut ifrån det jag hört mamsellen och till dess hon inför baron Falkenbergs kamrater afgaf sin förändrade berätvtelse; och just en bland officerarne framkastade såsom en möjlig förklaringsgrund, att mamsellen under tidenj kunde hafva blifvit vidtalad att frånträda sina föregående uppgifter. Derefter framstälde någon af officerarne till mig den frågan, om jag verkligen trodde, att baron Falkenberg gjort sig skyldig till det omtalta bedrägeriet på värdshuset; jag förklarade i anledning deraf, att jag, på grund af målsegandens berättelse hyste en sådan öfvertygelse, ch attj jag i annat fall icke hos regements