Aftonbladet – 12 juni 1856, sida 2

många ondgöras, men hvilken, såsom vi hoppas, är en verklig rening. Ty just i den stormiga natten af dessa tvifvel och denna skepticism, hvilken förhärjar alla stöd för menniskans öfvertygelser, är det som försonarens gudomliga bild i sin rätta sanning för det kristliga sinnet snarast framträder, sådan den i sin högsta gestalt och sanna mensklighet blifvit framstäld af den lärjunge, om hvilken det heter, att Kristus honom älskade, hvarvid man tycker sig förnimma en stråle af den kärlek, som genomtränger alla. Det är ingen annan stämma, än denna väsentliga kärleks, denne gudomlige medlares och väns, som: låter höra sig i samvetets varningar och bud. Och när Geijer, vidare utvecklande denna tanke, sluter sina föreläsningar öfver menniskans historia med påminnelsen om den moraliska visshet, som uttalas i Johannes ord: det är kärleken till Gud, att vi hålla hans bud, tillägger han: På detta sätt är det som man, ej genom känslosvallande uttryck, utan på den rätta vägen lärer, att Gud är kärlekenn. ASSA FASIKEN