Aftonbladet – 12 juni 1856, sida 2

Uti de Föreläösmingar öfver menmskan historia, hvilka professor Ribbing nyligen ui gifvit efter sin egen uppteckning af Geijer muntliga föredrag, finner man slutligen e närmare. utveckling af Ge jers religionsfilosof som i åskilliga delar förklarar hans yttrande på andra ställen. Sin protest emot det slaf viska tillbedjandet af den skrifna bokstafve uttalar han här på flera ställen. Ur hedendomen och judendomen, säger Geijer hä (sid. 310), hade kristendomen utgått, men uringer dera är den förklarlig, utan är en ny uppenbarelsc Och likväl måste den opartiske betraktaren erkänns att hedendom och judendom, ehuru stadda på flyk likväl kastat sina skuggor djupt in i kristendome och fördunklat dess ljus; ett förhållande, som haft mycket svårare följder, som dess stiftare ej lemna ett enda ord skrifvet efter sig, så att man om ho nom blott har andras tankar ! och yttranden; uta: tvilvel ett uttryck deraf, att han ej ansåg det skrif na ordet — hvilket är blott historiskt — såsom en samt kriterium på sin lära, utan hade allvar me sitt yttrande, att han är närvarande intill alla da gars ända., J Och på ett annat ställe Heter det åter Huru Kristus sjelf ej satte allt i det skrifna visar sig deraf, att han ej skrifvit ett end: ord, utan appellerade till sin egen per son.n (sid. 301.) Det är denna person, såsom det högsta sed. liga idealet, hvilken för Geijer utgör kristen domens medelpunkt, likasom kärleken dertil. innebär den högsta sedelagen. Vid tecknin gen af de 3:ne utvecklingsstadier, som der kristna läran genomgick redan i det aposto liska tidehvarfvet, genom Petrus, Paulus och Johannes, sätter Geijer derföre äfven den jobanneiska uppfattningen högst, emedan hä Kristi gudomliga och andeliga personlighet mest framträder (sid. 302). Han uttalar äf. ven den åsigten (likasom nyligen hr Trottet i sina föreläsningar, och båda i enlighet med Vinet); att likasom den petreiska riktningen närmast blifvit grundvalen för den katolska, och den paulinska för den protestantiska kyrkan, så förbereder åter den johanneiska den rent andeliga utveckling af kristendomen (sid. 316), som tillhör framtiden. fverhufvud är det företrädesvis kristendomens praktiska sida, som Geijer framhåller såsom den rätta kristliga. Han finner likväl icke denna uti den moderna pietismen, hvilken han anser underlägsen till och med den äldre 1600-talets pietism. Vi tillåta ossännu att med hans -egna ord, sådana de blifvit af hr Ribbing återgifna, anföra hvad han härom yttrar: Pietismen hade, säger Geijer, efter. reformationen gjort epok derfigenom, att den i stället för det blott historiskt dogmatiska vetandet, hvartill teologien urartat, åter gaf betydelse åt det praktiskt kristliga sinnelaget såsom det högsta. Men detta inträffade på en tid, då känslan ej ännu brutit med tanken, hvarföre också den äldre pietismen alltid antog, att känslans föremål äfven vore tankens, hvilket uttalade sig i den teologiska åsigt, att dogmerna, om ock öfver, dock ej äro mot förnuftet, utan ega sin grund i ett högre förnuft. Härvid exilerade förnuftetsåledes ej, utan hade fri talan, och den äldre pietismer var derigenom långt mera substantiv. Den moderna pietismen åter förklarade sig emot förnuftet, förklarade filosofier för bankrutt, och att endast känslan vore det rätta: det var för densamma gifvet, att tanken ej kunde komma längre, utan känslan proklamerade sin suveränitet. Detta åter är, noga taget, blott ett uppträdande af det genialiska Jaget. Känslan eger nemligen ingen allmängiltighet; om alltså gädsfruk-: tan hos någon finnes såsom känsla, så måste detta för honom anses: vara en utmärkelse i moraliskt afseende: det är ej allom gifvet att komma så långt, ej alla hafva af vår Herre fått denna förträffliga känsla, — hvilken afvärjde alla tankens försök att tränga inom dess gebit: tanken skall ej mera våga sig på ett dylikt försök ;och just ett sådant afvärjande af all tankens och forskningens möda proklamerade den moderna pietismen såsom sin vördnad för Gud. Men det är tydligt; att detta ej är en vördnadsbetygelse för vår Herre, utan för det genialiska Jaget; hvaremot de, som ej äro så väl utrustade med hög och gudelig känsla, äro varelser af lägre slag; deraf den arrogans, som, trots all skenhar ödmjukhet, finnes hos denna åsigt: — så skall det vara, utan bevis,-endast i följd af den genialiska känslan. Det är, såsom man finner, i sammanhang med kritiken af den Schellingska filosofien och den moderna romanticismen, som dessa tänkvärda ord yttras. På ett annat ställe, der Geijer varnar för den fåra, som hotar protestantismen genom: att-lägga för stor vigt på det skrifna ordet, erinrar han om den äldre pietismens lifvande praktiska tendens i motsats emot dendöda -bokstafstro, som redan då, ej långt efter protestantismens första. lifrktiga yttringar, hade med .blytyngd lagt sig öfver kyrkan, och synes föga böjd att uti len moderna pietismen (läseriet) finna något motsvarande. Vi vilja äfven här anföra hans ord, der man finner den ofvan uttrycka tansen å nyo upprepad och ytterligare utvecklad: Här måste skilnad göras möllan den gamla och len nyare pietismen. Den förra var vida mer rfepektabel än den senare, ty med det stora värde den ätter på tron, fattade den denna väl öfver, men doek j mot förnuftet, således såsom öfvertygelse om en nau oinsedd sanning. . Sanning är nemligen från tro kiljaktig;med detsamma man skiljer tron från saningen — förnuftets mål — har man ock skilt den rån allt värde. Pietismen i :senare tider är mera Dn blott känslokristendom, som ej tror att tron har ed förnuftet att göra, utan sätter den endast i änslan af försoningens sötma; en farlig afväg, medan den lätt leder till att lägga alltför stor vigt något så vexlande och oväsentligt som känslan, och st, ehuru under alla yttre ödmjukhetsåthäfvor, dyrka g sjelf såsom detta förträffliga subjekt, i hvilket essa förträffliga känslor findas; och skilja detsamma åns alla andra, kalla varelser, hvilka icke njuta af ylika försmäktande känslor. Det är en förvekligad ristendoms. å t Och omedelbart härefter heter det: I framträdandet af den subjektiva känslokristenmen, med dess osäkerhet och högfärd, har proteantismen haft sina bittraste, men lärorikaste erfanheter. Nämda båda ensidigheter, af ehsamt dogatism och ensamt känsla, hafva stält sig: blottade r tviflet, och då. dessasformer af kristendomen ej lat ega förnuftet till sin vän, ha de fått det till SR Re MA FÅ 3 Nå sä FR RN P