Aftonbladet – 11 juni 1856, sida 2

tastade. Det hade förvärfvat sig områden af det gamla polska riket, ieke genom den vilde eröfrarens rätt, som icke aktar något af hvad den finner före sig, utan genom delningsfördrag med de nämda båda granstaterna. Det lofvade att icke låta dessa nya besittningar uppgå i sitt rike, utan att skona. alla nätionella inrättningar och egendoinligheter, som icke angå regeringsmåkten, nemligen språket, religionen, rättsväsendet och kommunalväsendet. På wienerkongressen blef detta fördragsenliga löfte upprepadt, men icke för första gången gifvet. Hela Europa fäste sig härvid och erhöll en rätt att fordra löftets uppfyllande. De nationella rättigheter, som deri omförmäldes, voro icke af det slag, att polackarne genom sin resning kunde förverka dem; de voro sådana, som en europeisk regering i våra dagar icke tillåter sig att kränka. De stodo både under fördragens och mensklighetens skydd; man kunde icke antasta de utan att sätta sig i fientlighet till sina samtida i alla Europas länder. Om de i Paris församlade makterna icke ansågo sig befogade att utverka en förbättring i polackarnes belägenhet, så voro de åtminstone genom ingenting förhindrade att göra föreställningar emot en fortskridande förändring af deras öde. Österrike var härvid mest intresseradt; vestmakterna, com under kriget inbjödo alla lidandes ögon att förhoppningefullt blicka åt vester, hafva icke blott bedragit olycklige och derigenom nedsatt sitt anseende, utan hafva äfven, genom att på kongressen icke fästa någon uppmärksamhet vid Polens belägenhet, skadat sina egna intressen, som ända dittills anvisat vestern att hafva omtanka om detta land. OSSE