Aftonbladet – 11 juni 1856, sida 2

att för den tillsluta ögonen; det var från österrikiska petersburgerhofvet ganska tillgifna diplomater, som det manande ropet utgått, att Ryssland genom sina åtgärder sedan 1831 egentligen skapat en polsk fråga, liksom det ådragit verlden den olyckliga orientaliska förvecklingen., ÅA andra sidan hade vestmakterna icke upphört att rikta sina blickar på den polska delen af ryska riket. Deras åsigter och önskningar hade ofta afvikit från de österikiska, deras deltagande hade visserligen just i de mest svåra omständigheter uteblifvit eller icke tillräckligt kraftigt visat sig; men tillvaron af en olöst gåta hade de ännu mindre än Österrike förbisett. Ryssland var slutligen minst af alla af den öfvertygelsen, att dess problem i Polen var löst; det uppsökte tvärtom alltjemt nya medel, att låta den polska nationaliteten försvinna i den ryska och att förvandla den farliga besittningen i en säker, ja att förändra den från en fara för Ryssland sjelf till en fara för grannarne. Ryssland ensamt handlade i afseende på Polen, under det de andra intogo en afvaktande ställning, eller i bästa. fall protesterade. Skall man iu af de andras tystnad vid ett tillfälle, som af sig sjelft erbjuder sig för ord och handling, sluta, att den ryska verksamheten segrat och ändtligen vunnit de andres bifall? Vi vilja icke tala om de fåfänga förhoppningar, hvartill man under kriget från fransk sida oädelt lockade polackarne, utan att en gnista till uppriktighet eller någon annan afsigt förefanns, än att ängsla fienden genom frambesvärjandet af ett spöke. Det erkännes också från alla sidor, att de vunna militäriska resultaterna icke voro tillräckliga för att af Ryssland för Polen fordra sådana medgifvanden, som Frankrike och England 1813 begärde, eller åtminstone betecknade såsom önskvärda, nemligen hertigdömet Warschaus fullkomliga skiljande från czarens rike och insättandet af ett sjelfständigt statsöfverhufvud. Hvarje opartisk tager förhållandena sådana de äro, och det skulle vara fåfäng möda att efteråt visa vestmakterna att de för tidigt slutade sitt krig. Man kan icke begära mera, än hvad vid fredskonferenserna kunde fordras på den tid, då de höllos. Men just derföre att man behandlar saken fri från sådana anspråk, som icke hafva något stöd i verkligheten, just derföre att man strängt håller sig till de gifna omstindigheterna, måste man så mycket mera beklaga, att de makter, som stodo. emot Ryssland, icke ens hafva intagit den tillåtliga positionen, utan så märkbart förblifvit långt bakom mängden af sina rättmätiga anspråk. Isynnerhet vestmakterna hade förut icke velat låta frånkänna sig rätten att med riktigt bedömande af sakens europeiska betydelse bekymra sig om Polens öde; nu ser det ut, som om de vid ett minnesvärdt tillfälle visat, att de afstått derifrån. Hvem skulle icke förundra sig öfver denna frivilliga afsägelse, hvem skulle icke vara öfverraskad genom denna oväntade triumf för det besegrade Ryssland? Det är icke svårt att besvara frågan om hvad som hade kunnat. och bort göras för Polen under nuvarande förhållanden. Ryska regeringen har beledsagat regentombytet och fredsslutet med en nådeakt, söm medgifver sådana polska flyktingar, som vilja förklara, att de underkasta sig, och som ej äro kända för oförsonliga fiender till regeringen, att fria från straff återvända till hemmet, hvarjemte de få utsigt att efter tre årg vistande der kunna blifva använda i statens tjenst. För utlandet är det vigtigare att taga i betraktande gränsorna för denna nåd, än sjelfva nådeakten ; det är bär icke förnämligast fråga om den möjliga förbättringen i enskilta personers ställning, utan om den politiska betydelsen af detta steg. Med flyktingen, synnerligen om han är oskadlig, har ju hvar och en medlidande; derföre må den medlidsamme önska -lycka på resan åt den större skara, som böjd vänder åter till hemmet, medan det mindre antalet blifver qvar såsom en generalstab utan här. Flyktingarne hade qvarlemnat mycket, då de vände ryggen åt fäderneslandet. Deras af staten seqvestrerade förmögenhet är visserligen aldrig räknad, åtminstone har dess belopp icke blifvit bekantgjordt; men i hvarje händelse kunde dess återlemnande nu hjelpa dem betydligt, ty Adam Czartoryski förlorade ensam 30 millioner polska gyllen. Dessutom försvunno och förtorkades bakom deras flyktiga fjät de dyrbaraste egodelar menhiskan eger, källorna till folkens lycka och lefnadsglädje. I skolorna undanträngdes deras gamla, på minnen rika språk, vid domstolarne och i förvaltningen deras gamla lagar. Deras religion, som utgör en del af deras nationalitet, beröfvades och beröfvas ännu i dag mark och luft genom befordrandet af. den ryskgrekiska kyrkan. De bildade folkens historia har intet exempel af ett dylikt nationalitetens undertryckande sedan messeniernas underkufvande af Sparta; hvilken tröst gifves de hemvändande för dessa förfärliga slag af ödet? Huru ofta har man icke under dessa 25 år upprepat, att detta utrotande-af den polska nationaliteten och den ryska nationalitetens framträdande i den förras ställe är en kränkning af fördragen och en hotelse mot Europa! En kräuvkning af fördragen, emedan Ryssland, äfven om det efter den olyckliga utgången af revolutionen 1831 ansåg sig berättigadt, för att försäkra sig om landets besittning, att beröfva polackarne den statsförfattning och de politiska institutioner, som det efter 1815 förlänat dem, det oaktadt icke -egde beröfva dem dessa egodelar, som höra till folkens naturliga rättigheter, och hvilka det förbundit sig till Preussen och Österrike att lemna oan