Aftonbladet – 11 juni 1856, sida 2

En bastard... det räknas icke. Stackars konung,, sade den unge mannen, hvarföre får han icke vara lycklig på sitt sätt... hvarföre drypa galla i hans nektar? Bah! en sådan der lycka kan han alltid få... efter den sköna Gabriella en annan skönhet, och så friskt vidare.n Han skulle då kunna skilja sig ifrån denna... denna qvinna? Om han icke kan, skall man nog hjelpa honom.n Men den stackars öfvergifna? ...o Får gifta om sig... hon erhåller naturligtvis en präktig hemgift. Men hon är ju redan gift, herr chevalier. Ingalunda; konungen lät genast upplösa hennes äktenskap. Under hvilken förevändning? Crillon började skratta. Den stackars herr de Liancourt,, sade han, förklarades af domstolen oförmögen att fortplanta sin ädla race. Men han hade ju, som det påstås, elfva barn med sin första hustru ? Domaren menade att det var ett ytterligare bevis på, att han icke kunde få flera. Esperance kunde, oaktadt sitt beklämda hjerta, ej underlåta att skratta åt denna narraktighet. Det är verkliga förhbållandet, sade Crillon leende, och man har redan skrattat så öfvermåttan åt denna galenskap, att jag förundrar mig öfver, att ännu kunna göra det. Nå väl, säg, jaga icke mina lustiga historier snart bort ert dystra lynne? Åh jo,, sade den unge mannen, knytande hårdt ihop sina händer. Men oaktadt all denna munterhet, ser jag en olycklig konung och en djupt beklagansvärd qvinna. Åh konungen är icke den, som länge hän