af mensklig förmåga i förstånd, förnuft, vil minne o, s. v. återstod således för inbillning kraften föga eller intet, och just detta tor stärka den förmodan att, om vi bland mens liga förmögenheterna ej kunna finna henn åtskilda plus någonstädes, hon i sjelfva verk torde finnas öfverallt. Detta öfverallt vill n såsom vi redan nämt, säga hdrmonien af al själsförmögenheter, eller hvarje förmöger hets sanna mått och rätta förhållande till c öfriga; och tillämpningen häraf på filosofie blir den, att hvarje filosofi, som ej tillfred: ställer hela menniskan, d. v. s. hennes hjert ej mindre än hennes förstånd, hennes känsl ej mindre-än hennes tanke, är falsk eller å minstone ofullkomnad. Den andra af de ofvananförda afhandlin garne fördömer ej heller tänkandet öfverhuf vud, utan endast det ytliga, flacka resonne rande, som, i stället för att tillegna sig ocl till klarhet utveckla känslans aningar, bele och förkastar dem såsom idel orimligheter. Och äfven i den tredje skriften, Thorild yrkar Geijer på samma harmoni mellan käns lan öch begreppet, som i de tvenne förra Här kallas denna själsförmögenheternas har moni sinne, och detta beskrifves nu med när nog samma ord, som i den första skriften an. vändts om inbillningskraften. Om i hvarje föreställning begreppet är det allmänna, men åter allt hvad som öfverblifver, eller ej i begreppet jemt uppgår, utan utgör det individuella af objektet, blott för känslan är fattligt, så är sinnet det medlande och förenande emellan dessa motsatser, som endast gör öfvergången möjlig emellan det allmänna och det enskilta, det idela och det reela (B. 5, sid. 248). Låter man ej förvilla sig af det mångtydiga ordet sinne, så finner man lätt grundtanken i Tborild vara alldeles densamma, som i skriften om inbillningskraften, nemligen att endast den menniska är i filosofiskt hänseende stadd på en rätt väg, som, jemte det hon söker bringa till begrepp allt hvad för menniskan är möjligt att begripa, också å andra sidan ej tvekar att förlita sig på sin känsla i afseende på allt, som ligger utöfver begreppets sfer. Hvilket med andra ord vill söga, att Geijer äfven här yrkar på harmoni mellan förstånd och känsla; att han af tänkaren fordrar ett allsidigt intresse eller sinne, för begripandet inom dess gräns, och för kännandet der det reflekterande begripandet upphör, samt för båda dessa verksamheters beständiga harmoni med hvarandra. Hvad nu beträffar användningen af denna kunskapsteori, så bör märkas, att begreppet om en i nyss angifna mening harmonisk filosofi kan vara högst olika allt efter de större eller mindre anspråk man gör på begripa. Ar man mycket skeptisk i afseende på förståndet, tilltror man detsamma i högre frågor så litet som möjligt, så är harmonien lätt tillvägabragt, emedan man i sådant fall har att följa känslans utsagor, och, om dessa skulle innehålla allehanda motsägelser, endast har att fly till sitt skeptiska grundantagande (sitt tvifvel på tänkandets förmåga), för att genast lugna sig mot dessa motsägelser. Är man deremot ej öfverdrifvet misstrogen mot tänkandet, anser man det tvärtom vara vetenskahe plikt att söka en klar och motsägelseös, men visserligen tillika för hjertat tillfredsställande verldsåsigt, så blir problemet vida svårare, och dess lösning måbända ej så väl emottaget af de gängse lärornas anhängare. Geijer tillhörde under hela sin lefnad i frågan om de gudomliga tingen den förra ståndpunkten, ehuru visserligen alltid på ett sjelfständigt och framåtskridande sätt. Han började sitt filosofiska skriftställeri med polemik mot den filosofi, som i England hade till resultat den s. k. deismen, i Frankrike encyklopedismen och i Tyskland upplysningsilosofien. Denna polemik, som ingår i afrandlingen om inbillningskraften och utgör ufvudinnehållet af skriften om sann och falsk ipplysning, tillvitar dessa skolor, att de nedIragit de högre sanningarne i en lägre atmosfer, ler de sågo underliga ut och tycktes bryta ig i motsägelser, och att de, utan att efferänka om detta i sanning förhöll sig så, eller m ej fenomenet :kunde komma af strålbrytingen (d. v. s. af förståndets medfödda dunel och oförmåga) triumferande ropat: se, de änga ej tillsammans (B. 5, sid. 88). I dessa skrifter (från åren 1810, 1811) skoas ännu den nyare, tyska filosofien; ja vi afva från denna tid (1811) en afhandling af eijer Om historien och dess förhållande till ligionen, som både till form och innehåll 1 enlighet med det Schellingska filosoferanet, och Geijer förklarar sjelf senare (1842, B. , sid. 119) denna sistnämde skrift, äfvensom en om inbillningskraften. och om upplysninen, vittnande om det lifliga intryck, som den yare filosofiens första studier hade gjort -på t ungt sinne, som deråt med entusiasm öferlemnade sig,. Men i skriften Thorild 820) uppträder han äfven mot det spekutiva tyska tänkandet, och förklarar nu det r en lika oberättigad, om ock djupare föråndsensidighet, som det upplysningens, tännde, mot hvilket han dittills uteslutande ktat sina vapen. Allt: tänkandex, heter det numera, måste just nom sin egenskap af blott tänkande (d. v.s. af en sidig, ändlig. funktion) leda till otillfredsställande ultater, och endast hela menniskan, d. v. s. den rmoniska föreningen af känsla och tanke, kan gifforskaren ett tillfredsställande svar på menskligtens högsta frågor. Med Schelling har detta eniga bruk af tänkandet kommit till sjelfva botten; 1 längre än till botten kommer man ej. Den motselse, hvari Schelling stannar, och hvarifrån han Får JR Åt on hrict. omv—— RA a MM rr hh.