Aftonbladet – 7 juni 1856, sida 2

härrörer deraf att de sjelfva äro öfvermätta, lefnadströtta och så biottade på allt andligt innehåll och intresse, att de i sin förtviflan icke mera tilltro verlden någon kraft eller konsten förmåga att skapa något nytt, eller också föreställa sig att sträfvandet för den politiska och sociala utvecklingen icke mera kan tillstädja någon blomstring för konsten. Ehuru djupt man måste ogilla detta grofva misskännande af menniskoandens behot och väsen, måste man dock medgifva, att den närvarande tiden icke är särdeles gynsam för konsten. I öfvergångsperioder, då nödig säkerhet och sjelfkänsla saknas, måste konstverksamheten antaga en prägel af osäkerhet och famlande; den matthet, som visar sig i konstverksamheten och kärleken för konsten, uppenbarar sig äfven i andra andliga lifsyttringar. Verlden synes i närvarand? stund till bälften slagen af ängslan och oro, till hälften blaserad; det saknas stora eggelser, lyftning, entusiasm. Men det är blindhet eller orättvisa, om man misskänner de företeelser, som äfven på konstens område innebära frön till ett nytt lif, och om man icke är öfvertygad derom att, då nya förhållanden brutit sig väg och kommit till bestämd gestalt och ordning, äfven en ny fruktbar epok skal imträda för konsten. : Sverge är hvad bildande konst beträffar ett ungt land; man spårar vid en större framställning af nutida svenska konstalster ungdomens brister, men äfven i icke så obetydlig mån ungdomens raskhet och oförtrutna sträfvande. De särskilta konstverken sluta sig allt förmycket till olika främmande riktningar, att man skulle kunna på ett tillfredsställande sätt uppfatta dem såsom en helhet, men många tecken bäntyda dock derpå, att under gyn sammare yttre förhållanden en verklig svensk konstskola skulle kunna utveckla sig. Djupt