Aftonbladet – 7 juni 1856, sida 2

handling. ee , X. LITTERATUR. Ett nytt verk, på samma gång en ny minnesvård, af svenskt snille och hjerta i den ädlaste förening har i dessa dagar utkommit uti B. G. Geijers Föreläsningar öfver menniskans historia. Då vi velat företaga oss att anmäla detta värderika arbete till allmänhetens uppmärksamhet, hafva vi påmint oss, att: pressen ännu har enskuld i detta afseende att uppfylla emot den redan förut, såsom en: af de förnämsta prydnaderna för vår litteratur, öfver samme hädangångne författare resta minnesvård, som bär inskriften: Erik Gustaf Geijers Samlade Skrifter. 13 band. Stockholm, P. A. Norstedt Söner. 1849—1855. 8:vo. Högheten, rikedomen och mångfalden af denna sarnlings innehåll är dock alltför öfverväldigande för en recensent, för att vi skulle kunna på en gång ingå i en karakteristik af alla de olika riktningar af författareverksamhet — skaldens, -häfdatecknarens, statsmannens, tänkarens, känslomenniskans och konst-domarens — hvilka här framträda, täflande med hvarandra om priset och den ena öfverglänsande den andra. Men vi skola egna en närmare uppmärksamhet åtminstone åt en eller annan af dessa. riktningar. Och vi välja härvid främst den, som synes oss närmast sammanhänga med det förstnämda senast utkomna arbetet, icke utan förhoppning att derigenom på samma gång kunna gifva våra läsare en lämplig inledning äfven till dess uppfattande såsom en af de gyllene länkarne, och en afde sista, uti den märkvärdiga kedja, som Geijers utveckling såsom tänkare företer. Innan vi öfvergå till detta särskilta ämne anse vi det likväl såsom en skyldighet att I den svenska litteraturens namn uttala den uppriktiga aktaing och tacksamhet, som alla hennes vänner äro skyldige så väl förläggarne, hrr Norstedt Söner, som utgifvaren, amanuensen i riksarkivet hr F. A. Dahlgren, för den utmärkta och sorgfälliga vård, som hvardera i sin stad, uti hvad på honom ankommit, egnat åt detta nationalverks utgifvande på ett sätt, som icke allenast varit den store författarens minne värdigt, utan i sjelfva verket, oberäknadt de flera här för första gängen utgifna skrifterna, äfven åt denna upplaga af de förut bekanta Geijerska arbetena gifvit ett både i typografiskt och, hvad mera är, derjemte i litterärt hänseende ännu vida högre värde, än de upplagor af samma arbeten hade, som under författarens egen lifstid utgåfvos. För närvarande är det, såsom vi redan antydt, egentligen endast vår afsigt att, med ledning af några i de samlade skrifterna spridda drag, söka att i våra läsares hågkomst återkalla den vördnadsvärda bilden af Geijer såsom tänkare. Till den nyare tidens filosofi stod Geijer i det förhållandet, att han egnade henne sin aktning och studerade henne med intresse och allvar, men fann henne otillfredsställande för hjertat och känslan. Dermed vilja vi dock ej säga, att Geijer af grundsats ensidigt hyllade känslan och ansåg hennes utslag i mensklighetens högsta frågor såsom de enda tillförlitliga. Att detta ej var händelsen finner man af trenne hans skrifter, hvilka i synnerhet innefatta hans tankar om filosofiens kunskapsorgan, nemligen af svaret på svenska akademiens prisfråga: Hvilka fördelar kunna vid menniskors moraliska uppfostran dragas af deras inbillningsgåfva m. m., och af skrifterna Om falsk och sann upplysning med afseende på religionen samt Thorild; tillika en filosofisk eller ofilosofisk bekännelse; hvilka trenne skrifter stå i Samlade Skrifter, 5:te bandet. Den första af dessa afhandlingar har till tema, att inbillningskraften är den själsförmögenhet, som förbinder teori och praktik, i det att hon ensam förmår försinliga förståndets reglor och dymedelst bereda öfvergången från det allmänna (teorien) till det enskilta (praktiken). Afskriften i dess sammanhang finner man, att Geijer här tager inbillningskraft i en annan betydelse än den i psykologierna vanliga, och att han dermed förstår ej en speciel själsförmögenhet utan harmonien af alla själsförmögenheter, af själfullhet och reflexion, af känsla och förstånd, af inspiration och pröfning, af genialitet och konstmässig beräknin o. 8 Vv. Menniskan, säger han (Band. 5, sid. 4) utgår hel ur naturens hand; det är först konsten, som styckar henne, lär henne att dela sina förmögenheter. Vid denna delning