Aftonbladet – 7 juni 1856, sida 2

-—-—?- —— Inc mis framställning af det svenska konstlifvet under de senaste trenne åren, torde man med fullt skäl kunna anmärka, att man allt för mycket gjort afseende på qvantiteten, och icke underkastat de exponerade sakerna en behöflig censur. Vi mena härmed alls icke, att man skulle anlägga en för stor måttstock och göra olämpliga anspråk på halten af de konstverk, som borde exponeras. På alla konstexpositioner finner man en betydlig samling af äfven medelmåttiga och ur högre konstnärlig synpunkt underhaltiga arbeten; öfverallt ser man vid dylika tillfällen representeradt detta trivialitetens gamla garde, som — i motsats mot det napoleonska — alltid ger sig på nåd och onåd, men aldrig dör: landskapsstycken utan poesi och utan natursanning, hela massor af spinnande eller läsande gummor, lekande barn och andra genrestycken, vid hvilkas betraktande man erfar hela den tomhet, som frånvaron af allt verkligt innehåll alstrar, eller ocxså man fählt die Absicht und wird verstimmt, såsom Goethe säger. Hela det relativa värdet och berättigandet af dessa stycken ligger i någon grad af teknisk skicklighet, och ehuru de egentligen ligga utom området för en konstbetraktelse, tolererar man dem ändock, derföre att äfven den elementära tekniska handfärdigheten i de bildande konsterna ännu icke är så allmänt spridd som i fråga om åtskilliga af de andra sköna konsterna. Med samma rätt skulle egentligen hvar och en, som har så mycket makt öfver språket att ban utan grofva grammatikaliska och prosodiska bockar kan skrifva några verser eller som kan hjelpligt spela ne stycken på pianoforte, kunna göra anspråk på konstnärskap och estetiskt bedömande. Men det är icke denna klass af konstarbeten vi här menat och som vi ansett böra af