Aftonbladet – 6 juni 1856, sida 3

Per che fore? utropade det italienska paret ängsligt. Och de skola snart nog lära er attsvara, fortfor den unge mannen. Alla de kringstående äro nyfikne, och innan jag ännu hunnit vända mig, skola de ganska säkert taga sanningen ur er, ifall j framhärden i denna misstänkta tystnad. Det är en rättskaffens menniska, sade italienaren sakta till sin följeslagerska. Visa honom rekommendationsbrefvet. Försök att hitta på någon annan utväg, svarade italienskan lika sakta. Men den unge mannen, hvilken såg massans otålighet tilltaga, och som sjelf förlorade tålamodet, inföll kort: Farväl, sköten er sjelfva. Dermed vände han sig om, för att åter svinga sig upp på sin häst, hvilken flera af soldaterna smekande omgifvit. Italienskan ru sade då efter honom och utropade med ångest: Bed att vi få vara några ögonblick allena inne i det lilla rummet, och ni skall der få veta allt. Min Gud! hvilka mysterier, signoral Ni skall snart förstå hvarföre,, svarade hon. Den unge mannen sade några ord åt tullnären, hvilken genast öppnade dörren till sitt lilla rum, Italienskan beträdde med en ekorres hastighet dess tröskel. Concini stannade utanföre, 8 alla sidor omfifven af vakt. Den unge mannen hade följt! seonora. . Vänd er en minut bort, sade hon leende. Han lydde, fastän icke nog fort för att ej! hinna se henne söka någonting under sina! kläder; han urskilde till och med en hvit unlerkjol och ett något magert, men väl formadt ! ben; men allt detta visade sig och försvann med blixtens hastighet. Italienskan räckte nonora derefter ett papper.