Aftonbladet – 6 juni 1856, sida 2

AEA Det är sannt, han döljer verkligen det andra ögat. Vik ned kappkragen, sade tulltjenstemannen till italienaren, hvilken ej förstod honom. Han låtsar icke förstå, knotade hopen. Ert öga!... ert ögal... visa ert ögal... upprepade öfver tjugo otåliga röster. Den något förvirrade italienaren betraktade sin följeslagerska, men rörde sig icke i sadeln. Denna orörlighet retade korporalen, hvilken med en häftig rörelse drog ned kappkragen, som hittills helt och hållet undangömt främlingens hufvud; hans an-. sigte blef nu ändtligen synligt. Detta ansigte var vackert och stolt, ehuru ej utan ett visst trivialt uttryck, hvilket hos söderns. lägre klasser dock icke utesluter skönheten. aHan har en skråma på ögatn, utropade tullnären, det är han! Det är han! upprepade flera af de kringstående, hvilka äfven syntes känna till hemligheten. Det är han... det är han)! ropade öfver hundra röster, hvilka ganska säkert ej visste hvarom frågan var. Italienaren hade verkligen på sitt ansigte en liten inflammerad rispa, som. sträckte sig ända ifrån ögat till. tinningen. Soldaterne kastade sig vid denna syn genast öfver den okände, hvilken de fort drogo ned från hästen. En stor del af de kringstående började derefter misshandla den olycklige italienaren, utan att ens veta hans namn eller brott. Vid denna förskräckliga anblick började den unga qvinnan, hans följeslagerska, att upphäfva de mest genomträngande klagorop, oupphörligt afbrutna med italienska utrop, hvilka mängden i anseende till de många vokalljuden envisades att anse för spanska,