Aftonbladet – 6 juni 1856, sida 2

Aj, aj, spaniorer! sade tullnären, hvilken ansåg dessa italienska ord för spanska. Spaniorer! upprepade de omikring honom stående soldaterne, hvilka de oupphörliga krigen gjort mindre vänligt sinnade emot denna nation. . Kappsäckarne undersöktes; de innehöllo ingenting misstänkt. En hel mängd menniskor hade emellertid församlat sig omkring de föregifne spaniorerne, hvilka lifligt samtalade med hvarandra, utan att dock kunna frambringa ett enda franskt ord till svar på tulltjenstemannens många frågor. Under denna afhandling visade den häftigt uppretade unga qvinnan helt och hållet sitt ansigte; det var regelbundet, fint och isynnerhet utmärkt för sin starkt markerade sydländska prägel. Hennes lifliga ögon, rörliga ansigte och uttrycksfulla mun, hvilken ännu mera förskönades af tvenne rader bländhvita tänder, tillfredsställde dock icke tullnären, hvilken envist upprepade: Spaniorer!... spaniorer!... edra papper. Den unga qvinnans följeslagare hade under hela detta uppträde iakttagit ett orubbligt lugn. Han gaf sig ej en gång den mödan att se sig omkring, utan hans hållning var beständigt densamma. Var denna liknöjdhet en verkan af förskräckelsen, ty man har ofta sett pultroner och onda samveten begagna orörligheten såsom en resurs? Eller var det okunnighet om hvad som tilldrog sig? Under hela denna halt satt han obekymrad insvept i sin vida kappa, hvilken af hela hans ansigte ej visade något mera än ett öga, hvars mörka pupill hastigt öfverfor den församlade hopen sedan han först rådfrågat uttrycket iden uuga italienskans ansigte. Plötsligen talade tullnären sakta med soldaternes korporal, hvilken hastigt utropade: