Aftonbladet – 5 juni 1856, sida 3

den alltid pratsjuka massan, och hvar och en: som känner det franska skaplynnet, inser nog, att denna sak mera sysselsatte folket, än kylan, hungersnöden och kriget. Vi kunna dock icke säga om denna händelse äfven var föremål för det samtal, som fördes emellan tvenne bizarre resande, hvilka en dag i förut omnämde december månad närmade sig Meluns stadsportar. De voro begge till häst och insvepte, för att icke säga begrafne, i vida brokiga kappor, liknande arabiska burnus; de utbytte under deras vadande i den djupa snön, ej verser ur Theocritus eller Virgilius, utan de mest klingande italienska förbannelser, antingen uttalade med en så väldig basröst, eller en så gnällande diskant, att att hvar och en för sig af dessa stämmor varit i stånd att jaga Frankrikes alla vargar på flykten. Basen red en liten häst, och att döma efterr de breda axlarne, det höga bröstet, de mörka ögonen och det mörka skägget, hvilket kappans veck ej fullkomligt lyckades dölja, var den resande med Basrösten en lika vacker karl, som god ryttare. Diskanten var en liten qvinna, hvars ögon än voro melankoliska som en tyskas, än blixtrande som en italienskas. Hon hackade tänderna af köld, ehuru den tjocka kappan, enligt utseendet, godt borde ha kunnat skydda henne mot den skarpa decembervinden. Hennes utrop gälde föröfrigt mest hennes följeslagare, mot hvilken hon emellanåt utfor i den lifiigaste vrede; deremellan fingo de afskyvärda stadsportarne i Melun, hvilka så förskräckligt läto vänta på sig, och det gemena franska landet, hvarest det fryser, sitta emellan för hennes missnöje. Ändtligen syntes dock dessa så efterlängtadv portar, (Forts, följer.)