Aftonbladet – 4 juni 1856, sida 3

Hr TROTTETS FÖRELÄSNINGAR om kyrkans utveckling under första århundradet, betrak: tad i förhållande till kyrkans tillstånd 1 våra dagar. Sjette och sista Föreläsningen.) En ofullkomlig eller stympad kyrka kan således e 1 våra dagar utöfva ett fruktbärande oeh varaktigt inflytande. Verlden behöfver kyrkan i dess verklig. het, i dess fullhet, kyrkan sådan som hon nu kar blifva, eller sådan som de andliga behofven påkalla henne. Långt ifrån att förena verlden med kyrkan, som den bestående inrättningen gör, är frågan tvärtom att i verlden förena kyrkan med kyrkan, bröder med bröder; att gifva en allvarlig tillfredsställelse åt tanken liksom åt hjertat, att besvara hvarje själens trängtan och alla den menskliga naturens verkliga behof, eller att göra kyrkan mäktig att genomtränga allt med sitt eget lif. Det är dessutom så litet frågan om att göra till en enda religiös institution alla särskilta kristliga samfund, att det snarare gäller att de, med sjelfständiga åsigter, kunde förena sig för att sinsemellan meddela hvarandra sin upplysning och sitt lif, att gemensamt skrida framåt, att strida, att arbeta tillsammans. Talaren erinrade, att han i sin föreläsning hade visat, huru evangelium erbjuder en princip mäktig att i deras gemensamma intresse och till fördel för deras individuella utveckling sinsemellan förena alla verkligt kristna kyrkor. Men är då den kyrkliga institutionen hunnen till den höjd, att hon kan bilda en broderlig förening inom sitt sköte? Kyrkan har varit fjorton århundraden i den religiösa auktoritetens skola ; också när denna princip gjort sitt verk, måste den försvinna, omskapas eller blifva ett vanmäktigt hinder för sanningens framsteg. Sedan kom trons princip eller sextonde århundradets paulinism, som förde kyrkan i en mera evangelisk riktning. Men alltsom hon framskred på denna bana, mognade den kristna erfarenheten, anden blef hemmastadd i det religiösa området, och samvetsfriheten tog en värdigare prägel. Ett alltmera mäktigt behof af sanning och verklighet gjorde sig gällande inom andens verld, tvingade teologien att gå på djupet af det kristliga lifvet, och gaf detta lif en mera praktisk och individuel betydelse. Så uttalade sig behofvet att gifva den kyrkliga inrättningen och den kristliga tanken en mera andlig, mera verkligt evangelisk och genomgripande riktning. Detta är betydelsen af den kris, som försynen låter den protestantiska kyrkan genomgå, detta är orsaken till bildandet af de talrika sekter, som uppstå inom henne, på samma gång som till framåtskridandet och de upprepade kallelserna till en framtidens kyrka, mäktig att förena allt hvad den närvarande institutionen åtskiljer. Och på samma sätt, som grundprincipen af Johannis teologi förenade, på samma gång som den förädlade, de begge skilda riktningarne som det första århundradet följde, på samma sätt är denna princip ensam tillräckligt genomgripande för att tjena till grundval åt en kyrka, som kan tillfredsställa den kristliga tankens och det kristliga lifvets djupa behof. Sjelfva katolicismen kan, med öfvergifvande af sina judiska grundsatser, endast på detta sättet omskåpas utan att tillintetgöras, och så småningom inträda på den väg, hvartill evangelii anda hänvisar. Talaren undersökte sedan de skäl man skulle kunna vilja framdraga emot tillämpningen inom den nuvårande kyrkan af den andliga kärlekens princip. Han bevisade, att lydnaden är verklig lydnad, auktoriteten verkligen andlig, och tron en verklig tro, först då de blifva kärlek. Han visade, att ingenting är vådligare än att lemna de religiösa behof som uttala sig otillfredsstälda, isynnerhet som dessa kunna vända sig emot oss med en så mycket sorgligare kraft att förstöra, som de kunnat vara så mycket mäktigare att uppbygga. Han visade, att det upprik) Se Afonbladet n:s 94, 102, 105, 113, 117 och