Aftonbladet – 4 juni 1856, sida 2

intåg. Framåt, mina tapprel Se hit, Espårance, jag har ju lofvat att visa er Crillon på brechen!... En salfva från de spanska musköterna öfversållade väggen med kulor. :Crillon och bans trupp hade snabbt kastat sig framstupa; derefter uppreste de sig, viga som -leoparder. Nu framåt! sade chevalieren; de tillhöra 088 I Han störtade fram, hans flammande ögon hade redan utsett tvenne män för sina begge första hugg. De begge karlarne föllo döde till hans fötter. Då hans gardister och han upptäckte hvarandra i den tjocka krutröken, betäckte redan tio spaniorer rummets golf; alla hade fått dödshugget i hjertat eller halsen. Ännu var ingen fransman träffad. La Ramåe var midt i spaniorhögen; äfven hans hand omfattade en värja, men ännu hade denna värja ej gifvit ett enda hugg; det var som om detta förfärliga skådespel beröfvat honom hans förstånd, och han stod der orörlig och förslöad, ett stumt vittne till detta ohyggliga uppträde. Pontis ropade honom oupphörligt, men hvarken hugg eller ord besvarade gardistens ursinniga utrop. Don Joså befalde de sina, att ännu en gång ifva eld; han var någon gång tapper denne öjligesennor, ehuru han nu darrade, liksom alla djur i lejonets granskap; men åter stöttes hans spaniorer tillbaka af Crillons tappre gardister, och en ny likhög betäckte golfvet; blod och krutångor uppfylde det dystra tornrummet. Slutligen föll don Joså sjelf med klufvet bufvud; vid denna syn ryggade de återstående spaniorerna tillbaka. Jaså, uslingar, j ryggen tillbaka! Fort efter dem, gårdister, ropade fältherren, ånyo kastande sig öfver den redan betydligt för