Aftonbladet – 4 juni 1856, sida 2

Jos och hela hans trupp ett rytande af förskräckelse och raseri; Alla tecknade på borgarofficeren, alla ordnade sina vapen. Det runda tornrummet erbjöd i detta ög nblick en af dessa vilda och-stormiga scener, hvilka isynnerhet Bourguignon och Terbars älskat att framställa. Harnibieu! .... ja, jag är -Crillon, utropade nu den store generalen och kastade med en sublim åtbörd bort den löjliga hufvudbonad, hvilken dittills dolt hans hufvud; jag är den tappre Crillon!... hitåt, mina trogne gardister, och segren skall snart vara afgjord I Med dessa ord fattade hans hand värjan, denna fruktansvärda värja, hvilken då den drogs ur slidan förekom så förfärlig, att den syntes kunna dela tornet i tvenne delar med samma lätthet, som blixten -klyfver ett moln. Bredvid och bakom den store generalen uppstälde sig hans lilla trupp med så myoken regelbundenhet, säkerhet och mod, att de häpne spaniorerne skyndsamt närmade sig rummets medelpunkt. Den kalle och orörlige munken stötte hastigt ut herr de Brissac, hvilken liksom de andre dragit sin värja; derefter riglade han vaktrummets dörr. Då detta var gjordt, stödde han sin rygg mot denna dörr, medan hans båda händer omfattade en yxa, som han redan vid tumultets början nedrifvit från vägen. e Fort, bevaka fönstret, sade han till Espårance, hvilken ögonbliekligt skyndade mot denna: post. Sextio emot :tolfi skrek don Joså, visande sina män på den ;handfull fransmän, som spärrade dem vägen. Tolf mot sextio ! svarade: Crillon, rytanI de, som ett vredgadt lejon. Hören gossar, ingen enda af dessa skurkar får lefvande lemna detta torn, ty det skulle hindra vår konungs