Aftonbladet – 4 juni 1856, sida 2

nom nedsättande benämningar, såsom demagogisehe Umtriebe, nihilistisk fattigdomp, anarkiska sträfvanden af en handfull illasinnade och dylikt, underhåller endrägten åtminstone så mycket, att man hjelper sig vid alla vigtiga frågor. Men anmärkningsvärd är bristen på skickliga hufvuden i denna allians. Hvarken ministrarne eler journalisterna utmärka sig genom talanger. Bland de senare är det ännu judarne; som mest framstå. Genom denna torftighet i gåfvörna låter det fullkomliga armodet på skapande tankar i den herskande politiken förklara sig. Icke en gång ministern Walpoles maxim, att icke röra vid det tysta, förstår man riktigt att använda: af kältringaktighet och lust att kommendera upprör man tid efter annan saker, hvilkas förglömmande vore af största värde. Jag vill nu tala särskilt om Österrike. Katolska pressen i hela Österrike arbetar med ansträngning för denna stat, låter dess förtjenster om Tyskland spela i alla prismats färger och visar så tydligt, som lagarne mot landsförräderi möjligen medgifva, att tyska kejsarkronan både enligt rätter och politiken bör återgifvas åt erkehuset. Naturligtvis med hemliga förbehåll, att göra katolicismen till Tysklands statsreligion. Ingen-kan tvifla på den goda viljan härtill, då man känner wienerkabinettets traditioner eller blott har läst det nya österrikiska konkordatet med påfven. Kejsar Ferdinand II förklarade sig hellre förlora land och folk, än tåla protestantismen, och liksom han verkligen under katolicismen äter nedtryckte sina till 9 ,:delar protestantiska arfländer, så är äfven kejsär Frans Josef, son till den bigotta och intriganta erkehertiginnan Sofia, uppfostrad i grundsatser, som skulle göra det till en plikt och ett nöje för honom att med hvarje medel, som de förändrade omständigheterna tillåta, återföra det underkufvade Tyskland i romersk-katolska kyrkans sköte. Derföre befinna sig de, som icke för Roms skull, utan af patriotism vilja ett tyskt rike, i en egen belägenhet. Otvifvelaktigt råder i södra Tyskland och icke blott i dess katolska del en stor sympati för Österrike, en sympati, som icke kan förklaras genom blott Historiska orsaker (kejsardömet har förr egt betydliga besittningar i Elsass, Breisgau och Schwaben), utan uppenbarligen äfven beror på vigten af dess geografiska läge, och på tysk-österrikarnes fängslande angenäma sätt ätt vara. Denna förkärlek för Österrike visar sig i södra Tyskland öfverallt, och blifver naturligtvis underhållen af österrikiska regeringen. Österrikiska armn räknar hundratals sydtyska familjer, protestantiska liksom katolska. Då Österrike under förflutna året gjorde min af att gå emot Ryssland, var glädjen i södra Tyskland nästan entusiastisk. icke blott af innerligt hat till moskowiterna hvilket tydligt nog lyste igenom, utan tilliks till följd af förhoppningen, att detta Österrikes uppträdande skulle göra slut på den förlamande dualsmen i Tyskland, definitiv bringa Österrike i spetsen och i grund refor mera tyska förbundsförfattningen. andra sidan får man icke vara blind fö len fara, som det österrikiska öfvervälde skulle innebära för protestantismen, den kyrk liga liksom den verldsliga, en fara, som en sam, åtminstone till en viss grad, försona! sydtysken med tillvaron af en preussisk stat ehuru förbundet derstädes emellan hofvet pietism och preussiska junkerdömets liderlig het gör allt möjligt för att bekymra det pro testantiska lifvet.