Aftonbladet – 29 maj 1856, sida 2

OM NÅGRA VÄSENTLIGA FEL I BARNAUPPFOSTRAN, och om det uppväxande slägtets fysiska försämring, samt behofvet af. gymnastik; såsom ett upprättelsemedel. Låtom oss nu kasta våra. blickar på det svagare könet, dessa unga qvinnor, ur hvilkas. sköte de telningar skola framgå, som. äro ämnade att en gång, utbreda sina fruktbärande kronor öfver landet. Bräckliga från, den. första dag, -de-sågo ljuset; undanhållas de tidigt — tack vare den trångbrästade konvenansens. höga dårskaper. — från de fria: lekar och öfningar i friska luften, som ännu stå de uppväxande gossarne till buds, liksom-hade Skaparen ieke menat någonting alls med deras längor; all den tid de tillbringå undeftbar himmel torde eftidast belöpa sig på de korta ständer, då de tilryggalngga vägen mellån hemmet och skolan. Så framlefver den späda flickan sitt förstå tiotal af år, en nätt kammarprydnad, en vacker docka, ett: litet inherligen älskvärdt: ting midt emellan menniska och engel, af.den ömma men oförståndiga modren uppfostrad såsom vore.-hon ämnad attsväfva i luften, i stället: för att vandra på den kalla, törriga jorden. Jag har talatomtvinians barndömstillstånd ; låtom oss im se hur den lilla fina dockan utbildas till maka och moder: sr Den tiden är nu inne, då den egentliga utvecklingsåldern inträffar. Detur öfvergången från vår till sommar; Fäågringens knoppar skola öppnas till rosor, den unga tärnan, skapelsens mästerverk, skall triumfera med de skönaste gåfvor, Skaparen slösat på en dödlig. Men— der vill ej komma någrå rosor! Den väntade sommaren dröjer! Det ligger som ett snölakan öfver blomsterfältet! — Hur är det fatt? Har icke sommarens. sol : redan uppgått? Hvar äro de lofvande: förhoppningarne ? Hvad säga de vissnade knopparne? Ack! Blomman har biifvit maskstungen! ..Hon är sjuk i sitt innersta väsende! Och sjukdomen heter: Bleksjukän. — Hvem har icke sett-en bleksjuk tärna; och för hvilken är väl den bilden obekant, som jag nmw målar? Detta liflösa anlete med hy af vax, dessa bleka och vissnade läppar, desså drömmande blickar utan eld, denna min utan uttryck, denna hand utan värma, denna lutande ställning, dessa vingformigt utskjutande skulderblad — — 0, äro de hennes, den lilla rosiga flickåns, hon som en gång lofvade att blifva. så skönj vid hvilkens ljufva anblick jordens: blomster skulle fördunklas och jordens söner fröjdas? Är det hennes bild, hon åt hvilken den ömma modren gifvit så månget offer af kärlek, men för hvilken hon nu skulle sörja djupt — om hon förstoöde hvad brott det är, att genom onaturlig uppfostran jaga helsans engel ur ett barns innersta väsende? Att skildra den femtonårigas inre tillstånd i dylikt fall, är mindre konstigt, än det är smärtsamt. Men jag tror mig kunna undvika att vidare utföra bilden af den moderna qvinnan, emedan vi öfverallt omkring. oss finna dess lefvande motsvarighet. Lika smärtsamt är det ock att nödgas uppräkna alla de sjukdomssymptomer, som åtfölja detta tillstånd: dessa perturbationer i qvinnans utveckling, dessa ryggmärgslidanden, dessa krampanfall, dessa förlamningar, desså höftoch rygglidanden m. m., som gifva föräldrarne tusen bekymmer och läkaren mycket att göra. Jag skulle kunna ställa för edra blickar taflor af mensklig skr:plighet, som kunde komma eder att rysa och i edert hjerta fördöma de falska seder, som bära sådana frukter; och jag kunde låpa färgerna ur den hemska verklighet, som dagligen. framträder för läkarens ögon, — men jag vill skona eder derför. Må det vara nog med hvad jag i allmänhet yttrat om vårt unga slägtes skröplighet, och nog att veta hvar vi hafva att söka en af detta ondas källor. Jag vill blott tillägga: Hurudana skola barnen af sådana barn blifya ? — Man kan visserligen invända, att icke på långt när all ungdom är sådan, som den jag nu skildrat; — låt så vara; det vore ock alltför bedröf) Se gårdagens Aftonblad.