Aftonbladet – 28 maj 1856, sida 3

ett upprättelsemedel. Föredrag vid Pedagogiska Föreningens årskögtid af d:r H. Sätherberg. Anförtrodd att meddela några tankar om barnauppfostran, anhåller jag att för en stund få taga eder uppmärksamhet i anspråk, mina herrar och damer. Inseende vigten af det ämne jag går att vidröra, känner jag ock svårigheten, att inom det korta utrymme, som här står mig till buds, kunna behandla frågan så fullständigt som den kräfver; och ber jag derföre på förhand om öfverseende, ifall man skulle finna min framställning nog fragmentarisk. Att här ingå i detaljundersökningar om olika uppfostringssätt, har icke varit min afsigt; detta tillkommer förnämligast pedagogen; utan är det med blickarne vända på menniskonaturens allmänna lagar, som jag, i egenskap af läkare, önskade att få uttala några principer för uppfostran i allmänhet, och meddela några upplysande fakta, som under mitt utöfvande af mediciner och synnerligen den medicinska gymnastiken kommit mig till del. Jag tackar först och främst för det förtroende man visat mig genom att vilja höra mitt yttrande, och jag vet intet bättre sätt att afbörda mig min erkänsla, än att utan fördom och utan skygghet uttrycka hvad som ligger mig om hjertat. Tillåtes mig detta, så vill jag hafva den äran att i främsta rummet börja min framställning med en anklagelse. Erkännande det varma nit, som ifrån flera håll hos oss visar sig för en god barnauppfostran, och högeligen värderande de förbättringar, som äro gjorda inom skolundervisningen, måste jag dock framhålla såsom ett verkligt fel åsidosättandet af det uppväxande slägtets fysi ska vård. Det är i sanning oförklarligt huru man i detta naturforskningens tidehvarf, till sådan grad som hittills skett, har kunnat förbise den vigtiga inflytelse, som kroppens rätta vård och öfning eger på ungdomens utveckling och bildning. Endast bristande kännedom om det intima sammanhanget emellan ande och materia, samt glömska af huru mycket den förra under sin förening med den senare är beroende af dennas tjenstbarhet; endast bristande uppfattning af den harmoni emellan kropp och själ, som erfordras för att bilda en fullkomlig menniska, kan vara orsaken till den uraktlåtenhet jag nu vågar tillvita uppfostraren. Förlåten mig, mina herrar, att jag säger ut hvad jag tänker! Jag tror mig kunna göra det med så mycket större uppriktighet, som jag är fullt öfvertygad om att i denna fråga hafva medhåll af de fleste bland eder. Ty det har nu kommit så långt, att en reaktion måste göra sig gällande; det uppväxande slägtets fysiska brister hafva vuxit till ett så stort mått, att ingen mera kan eller får förbise dem. De ropa med så hög röst på uppmärksamhet, att min egen stämma, hur stark jag än sö ker höja den, dervid försvinner, såsom en obetydlig fläkt. Vedersakare finnas visserligen emot denna åsigt; jag har ej många ord att säga dem; jag vill blott bedja, att de måtte undersöka ännu litet nogare, innan de döma öfver en fråga, som utan tvifvel är ibland sambällets vigtigaste. Läkaren, som dagligen har att tänka öfver menniskonaturen, att tänka öfver hvad den är ämnad att vara, öfver hvad den kunde vara, äfven under den tid af mångbildning, som är vår, men mest öfver huru han skall kunna reda denna härfva af menskliga krämpor, och huru han skall kunna klena ihop detta svaga käril, som kallas 19:de seklets snälla barn — läkaren, säger jag, han kan åtminstone icke undgå att se, och jag vädjar till mina yrkesbröder, huruvida min anklagelse kan kallas obefogad. Jag anmärker således mot våra barnuppfostrare, att de hittills allt för myceket åsidosatt en bland vår tids vigtigaste fordringar, nemligen den, att inom uppfostran göra tillbörligt afscende på barnets fysiska lif och dess kroppskrafters fulla utveckling. Skall jag behöfva frukta att af någon missförstås, skall jag befara att mötas af några så dunkla begrepp om betydelsen af harmonien emellan en menniskas inre och yttre, att mitt påstående blifver ansedt öfverdrifvet och mött af svaret: för andens utveckling och fulla verksamhet behöfves ej kroppsstyrka; det behöfves blott en passabel helsa, så att organerna ej neka sin tjenst åt anden. — Jag vill antaga möjligheten att en sådan invändning göres mig af någon, som icke nogare tänkt öfver saken, men som fästat sig vid det vanliga förhållandet, att män inom tankens verld, lärda män, utmärkta forskare och skalder, skickliga embetsmän och andra, ofta, om icke oftast, äro af en temligen svag kroppskonstitution, men att detta icke hindrat dem att blifva hvad de äro. Svaret på denna invändning skall, som jag hoppas, gifva sig sjelft under fortgången af min framställning. Stundom händer, att man ser äfven en enkel sak ifrån en orätt sida, och beror ju sådant ofta på den ställning man sjelf råkat intaga, samt på den vana man fått, att ifrån blott en enda synpunkt skåda saken. Ett dylikt fel begås af mången vid bedömande af menniskonaturen. Man måste, då man rätt vill betrakta denna skapelsens blomma, ställa sig så, att man på en och samma gång ser både själ och kropp; ty låter man den ena skymma bort den andra, så ser man ej en hel menniska, utan ett fragment deraf. Utvecklar man den ena på den andras bekostnad, så uppfostrar man ej heller en menniska hel; man bildar en onatur, man skapar ett monster; man stjäl, i ena fallet, från anden dess nödvändiga redskap, eller man stänger, i andra fallet, djuret-menniskan från dess himmelska ledsven, son lyfter den öfver djuren. Men att betrakta menniskokroppen som ett slags bihang, ett medel blott, ett instrument för själen, och att tro allt vara bra, blott detta instrument håller så pass ihop, att själen derpå kan spela igenom de stycken, som erfordras — är ett stort fel. Ty detta instrument står till exekutören (anden) i ett helt annorlunda förhållande, än hvarje annat instrument står till sin spelman, Är här instrumentet svagt, af mindre god materia, ehuru föröfrigt felfritt i konstruktionen, så är — varen derom öfvertygade — sjelfva spelmannen också svagare, än han annars skulle vara; och det är säkert att, i sådant fall, de mest fulländade styckena måste antingen blifva ofödda, eller åtminstone ganska fåtaliga på detta bräckliga instrument, som vid hvarje kraftansträngning hotar att springa sönder, och säkerligen allt för tidigt skall förnötas i tjensten. Om det unga slägtets uppfostran och utveckling till nyttiga och lyckliga menniskor är bland sambällets vigtigaste frågor, och om stora felaktigheter äro att misstänka inom det bland oss gängse uppfostringssättet, så torde det vara mödan värdt, att gå in i en närmare undersökning om ämnet. Jag vill derföre framställa tvenne frågör till besvarande. 1:o Huru förhåller det sig i vår tid med det uppväxande slägtets fysiska tillstånd? och 2:0 Hvad bör uppfostraren göra, för att dana detta slägte till så mycket som möjligt dugliga samhällsmedlemmar? Beklagligtvis hafva de fysiska bristerna hos det uppväxande slägtet redan längesedan börjat framträda i allt för stor skala, för att de numera skola kunna förbises af äfven den mindre uppmärksamme betraktaren. Till ett sådant förbiseende erfordras, ätt man sjelf i detta fall skall vara så helt och hållet ett barn af vår tid, att man med begreppet om ungdom fullkomligt vant sig att förena bilden af en svag gestalt, köttlös, blodlös, halft utbrunnen, med ålderdom i anletet, sådan man så ofta finner den bland de uppväxande medlemmarne af det unga Sverge. Man är numera, tyvärr, så van vid dessa bilder, att man nästan vill anse dem såsom normala, och just deras motsatser såsom undantag från den naturliga ordningen. Lemnom undantagen åsido, och låtom s betrakta de andra. Kan någon neka att ungerligen sådan, som jag nyss anmärkt, är den vanliga bilden af vår ungdom, ända från de första åren af dess trägna skolgång. De äro mycket snälla, en stor del af dessa barn: de bullra ej, de trotsa ej, de företaga inga vågspel; smyga sig ej ut ur skolrumD k 3 S I Vv a t 1 8 t n 8 b a d u d Tr P