Aftonbladet – 28 maj 1856, sida 2

nadt. Privatim erinrade, förklarade de sig derom ingenting veta, och då de (se protokollet för den I Mars) hade uppstält det förbehåll, att återlemnandet af Kars först vid slutet af hela underhandlingen skulle kunna definitivt beviljas, så var man nödsakad att i afseende på Bessarabien göra de önskade kon cessionerna. Om detta förhållande icke af sig -sjelft framlyste af en sammanställning af dokumenterna, och om jag icke om densamma erhållit uttrycklig bekräftelse, så kunde man dock nästan gissa sig dertill af den omständigheten; att lord Palmerston uti sitt flera timmar räckande tal om Kars alldeles icke sagt någonting annat om den nya Bessarabiska gränsen, än att den vore ganska fördelaktig för Turkiet. Det är hans vana, då han skall upplysa parlamentet, att hoppa öfver hufvudsakerna — om det tillåtes mig begagna detta bildliga uttryck i ett ögonblick, då Palmerston plågas af en svår pödager. Slutligen bör ännu tilläggas ett ord om Donaufurstendömena. Ryssland har för afsigt att med dem uppföra alldeles samma skådespel som 1827 med Grekland: förena dem till en stat och lösrycka dem från Turkiet. I medlet af år 1853 erbjöd ryska regeringen prinsen af Schleswig-Holstein Noer att sätta honom på den moldau-wallachiska tronen, om han ville återtaga sin protest mot londonerfördraget (om den danska arf-följden). Liksom i afseende på Grekland, öfvertaga Frankrike och England utförandet af den ryska planen, hvaremot Österrike motsätter sig den. På wienerkonferensen framlade Frankrike ett betänkande, hvari ådagalades, att det bästa vore att förena de båda provinserna under det ärftliga herradömet af en furste, tillhörande någon europeisk dynasti. Bourqueney förklarade, att han för tillfället icke fordrade att förslaget skulle komma under öfverliggning. Både Russell och Westmoreland, liksom äfven grefve Buol, anmärkte, att ett sådant försla blott kunde utgå från Portens initiativ, oc turkiska sändebudet protesterade på enahanda grunder. I Paris utvecklade Bourqueney den i Wien först framkastade iden, i det han yttrade: Då mot detta betänkande ingen demonstration blifvit gjord från befolkningens sida, måste man antaga att moldauer och wallacher önska föreningen. (Jag vill härvid anmärka, att af föreningen skall af sig sjelft följa nödvändigheten att välja en furste bland de europeiska dynastierna, enär de moldauiska bojarerna icke skulle underkasta sig en wallach, och tvärtom.) Emellertid hade äfven Clarendon och Cowley omvändt sig till denna åsigt; men Österrike och Porten gjorde motstånd, och detta är verkliga anledningen hvarföre frågan om Donaufurstendömena blef oafgjord. Bratianos sändning till Paris, som jag för längre tid sedan omförmälde, hade, enligt hvad nu visar sig, för ändamål, att han skulle åvägabringa en demonstration af de derstädes boende moldauer och wallacher för föreningen. Palmerston hade inbillat honom, att det gällde att förekomma det Österrike icke komme: att behålla furstendömena. Om några dagar inträffar härstädes prins Fredrik af Preussen för att fira sin förlofning med the princess royal, hvilken förlofning kommer att offentligen tillkännagifvas den 28 denneg och tillika förherrligas genom det stora fredsfyrverkeriet. Man har en särskilt anledning att påskynda denna den 21 November 1840 födda prinsessas förlofning. Under besöket i Paris hade prins Napoleon visat henne mycken uppmärksamhet och äfven lyckats göra intryck. Drottningen blef deröfver bögeligen orolig, synnerligast som henoes dotter har en mycket sjelfständig karakter. Då prins Napoleon förliden höst hade tillkännagifvit sin afsigt att med sin yacht göra engelska hofvet ett besök på ön Wight, reste drottningen med hela sin familj till Balmoral i skottska högländerna, Hennes ursprungliga afsigt var, att först mycket senare begifva sig dit, och resan skedde med sådan brådska, att en eldare dervid satte till lifvet. C. I. D.