Aftonbladet – 26 maj 1856, sida 2

utan någon tvingande fordran af den dramatiska situationen, eller någon gång till och med i strid med denna, anlitade starka forceringen af rösten, har äfven i denna förbannelse-scen, der känslan är stegrad ända till ursinnighet, full giltighet för sig, och torde, i förening med den energi, hvarmed Ander låter Edgard rasa ut emot Lucie, vara en hufvudsaklig orsak till det stormande bifall, som denna scen väckte. Af huru mycken scenisk effekt detta Edgards beteende emot Lucie än är, då han går ända derhän att med knuten hand våldsamt omkullstöta benne, och ehuru det äfven kan anses stå i fullkomlig öfverensstämmelse med den vildsinta högländarens karakter, sådan den blifvit ursprungligen tecknad -af Walter Scott, så kan dock från estetisk synpunkt med skäl sättas i fråga, huru det låter förena sig alt den Edgard, som i samma akts följande tafla till sin älskarinnas skugga sjunger den sentimentala arian: Hulda engel, som försvunnit, skulle, under hvilka förhållanden som helst, kunna så behandla den qvinna, som han dock aldrig upphört att älska. Det bör likväl medgifvas, att denna anmärkning mera gäller librettons författare och kompositören, som Jagt den förfärliga förbannelsen och den veka sentimentaliteten i en och samma mun, än den utförande konstnären, som måste söka att så sant som möjligt återgifva både det ena och det andra. En viss känsla af dessa momenters inre strid och estetisktpsykologiska oförenlighet synes äfven afhålla hr Ander från att vid återgifvandet af den nyssnärada arian deruti inlägga hela det vekligt elegiska och rörande uttryck, hvartill bäde ord och melodi der visserligen gifva an-. -dning, när detta moment uppfattas ensamt! för sig och utan afseende på tänkbarheten af dess förenlighet med karakteren i dess helhet. Fröken Westerstrand har, såsom Lucie,