Aftonbladet – 24 maj 1856, sida 3

ring fosforsyra, svafvelsyra, alkalier, kalk, talk, Jern; ! somliga behöfva äfven kisel; hafvets strandväxter be:! höfva dessutom koksalt, natron, iod. Hos åtskilliga växter kunna alkalierna till en del ersättas medelst kalk och talk; hos andra kunna kalk och talk på samma vis ersättas med alkalier. Alla dessa ämnen utgöra hvad man förstår med uttrycket mineraliska växtnäringsmedel; med atmosferiska växtnäringsmedel menas åter kolsyra och ammoniak. Vattnet lemnar både näringsmedel (väte) åt växterna och tjenar dem till redskap för annan närings upptagande. 21. Alla för en gifven växtart nödvändiga näringsmedel äro lika angelägna; d.v.s. att om något ibland dem fattas, så trifs växten icke. 22. Sådana fält, hvarpå vissa slags växter kunna odlas, innebålla äfven alla för dessa växtslag nödiga jordmånsbeståndsdelar; uttrycken bördig eller rik, mager eller fattig jord, beteckna dessa jordmånsbeståndsdelars närvaro eller frånvaro, mängd och beskaffenhet. Till beskaffenheten hör de mineraliska beståndsdelarnes olika löslighet, följaktligen den större eller mindre möjligheten för deras upptagande i växterna medelst vattnets biträde. Bland två fält, som innebålla lika mängd mineraliska växtnäringsmedel, kan det ena vara bördigt och det andra magert, i fall dessa beståndsdelar hos det senare icke äro fria, utan kemiskt bundna. Ett kemiskt bundet ämne s.tter medelst frändskapen till det ena eller de andra ämnen, hvarmed det står i förbindelse, ett motstånd mot ett annat ämne, som sträfvar att lösgöra det; och detta motstånd måste öfvervinnas medelst hvad vesttaet håller upplöst, om den nya föreningen skall kunna ske. 23. All odlingsbar mark innehåller vexternas mineraliska näringsmedel i dessa dubbla tillstånd af emisk bundenhet och obundenhet. Tillsammans vilda dessa mineraliska vextnäringsmedel jordmånskopitalet, af hvilket de obundna eller i vatten lösliga utgöra den rörliga eller omsättliga delen. 24. Att genom markens för ändav ålet passande ehandling, men utan tillförsel af nya mineraliska vextnäringsmedel, göra ett fält bördigare än det vore förut, är detsamma som att förvandla en del af det ut orörliga eller för vextlifvets behof döda jordnskapitalet till ett rörligt kapital, omsättligt inom vextriket. 25. Jordens mekaniska bearbetning åsyftar att ervinna jordmånens kemiska motstånd och lösra hennes mineraliska vextnäringsmedel, så att de kunna ingå i vexterna och blifva omsättliga iskörd. Detta sker genom medverkan af atmosferens syre, kolsyra och vatten; och denna medverkan är densamma, som utan konstens biträde sker hos mineralier (stenar, berg t. ex.) när de ligga öppna för väderlekens inflytande; den är i detta fall allmänt bekant under namn af förvittring. Förvittringen hindras af bottensyra, eller i jorden stannande vatten, som spärrar tillträdet för luften till jordmånens mineraliska beståndsdelar. 26. Träde är detsamma som förvittringstid. Under wrädningen tillföres marken kolsyra och ammoniak senom luft och regn; ammoniaken qvarstannar i marken, om ämnen der förefinnas, som förmå binda honom, d. v. s. hindra honom at åter förflyga. 27. En jordmån är bördig för ett visst vextslag, när den innehåller de för detta vextslag nödvändiga mineraliska beståndsdelar i behörig mängd, i riktiga förhållanden och af till uppsugning tjenlig beskaffenhet. 28. När en bördig jordmån har, genom en följd af skördar utan ersättning för de med dessa bortörda mineraliska vextnäringsmedel, gjorts ofruktbar ör samma vextsslag, så blir den efter ett eller flera trädesår på nytt fruktbar för samma vextslag; med vilkor likväl, att den förut innehöll i bundet tillstånd ett visst belopp af samma mineraliska beståndsdelar, som förefunnos i lösligt skick och medtogos af de redan bortförda skördarne, och hvilkas förut olösta beståndsdelar sedan kunnat, under trädestiden, göras lösliga genom förvittring, efter föregående mekanisk bearbetning. — Genom den så kallade grundgödningen uppnås denna verkan fortare. 29. En mark, hvari dessa mineraliska vextnäringsmedel saknas, blifver deremot icke bördig medelst trädning. 30. Stegrandet af en marks bördighet medelst wädning och mekanisk bearbetning, men utan ersältning af de med fleråriga skördar borttagna mineraliska jordmånsbeståndsdelarne, har förr eller sednare en fortfarande ofruktbarhet till följd. 31. Om marken skall behålla sin bördighet, så måste de med skördarne borttagna jordmånsbeståndsdelarne oupphörligt ersättas; eller med andra ord: jordmånens sammansättning måste bibehållas vid hvad den är under bördigheten. 32. Åtskilliga vextslag behöfva till sin utveckling samma mineraliska näringsmedel, men till olika beiopp och på olika tid. Vissa odlingsvexter måste i jorden finna tillgång på löslig kiselsyra. 33 Om än ett visst fält innehåller ett visst belopp af alla de mineraliska vextnäringsmedlen, i pasnde mängd och af tjenlig beskaffenhet, så kan etta fält ändå blifva ofruktbart för ett särskilt vextslag, i fall en följd af skördar har ur samma fälts jordmån så vida medtagit en enda bland beståndsdelarne (t. ex. löslig kisel), att återstoden deraf cj förslår till en ny skörd af ifrågavarande särskilta vextslag. 34. Om ett nytt vextslag, som icke för sin fortkomst behöfver den medtagna beståndsdelen (här, exempelvis, kisel), odlas på det sålunda behandlade fältet, så kan samma fält lemna en eller flera äringar af den nya odlingsvexten, derföre att det eger de för denna nödiga mineraliska näringsmedel till nödigt belopp och af nödig beskaffenhet i behåll. En tredje odlingsvext kan efter den andra med framgång odlas på samma fält, i fall de af den första och den andra qvarlemnade mineraliska jordbeståndsdelarne äro tillräckliga för den tredje odlingsvextens sammansättning; och om fältet, under den andra och tredje odlingsvextens odling, har genom förvittring hunnit ur alfven bekomma den till det först odlade vextslaget nödiga beståndsdelen (här, exempelvis, kisel), å kunna vilkoren för denna första vexts odling derstädes på nytt erbjuda sig. 35. På de mineraliska vextnäringsmedlens olika och beskaffenhet, samt deras olika tjenlighet ande af olika vextslag, bero det så kallade vexelbruket och olikheten af vextföljden (turnus) i olika orter. 36. En viss odlingsvexts grodd, dess tilltagande i massa och dess fullständiga utveckling inom gifven tid stå, under i öfrigt lika vextv Ikor, i förhållande till ytan af de organer, hvilka hos samma vext äro bestämda till upphemtande af vextens näringsmedel. Mängden af de vextbeståndsdelar, som vexten hemtar ur luften, beror på bladens mängd och storleken af deras yta; mängden af de vextbeståndsdelar, som vexten hemtar ur jorden, beror på rottrådarnes mängd och storleken af dessas yta. 37. När, under bladens och rotens utbildning, åt två plantor af samma slag erbjudes en olika mängd näring under samma tidsförlopp, så är tilltagandet af deras massa olika på denna tid; det är större hos den af de begge plantorna, som på denna tid erhåller mera näring, och den sålunda gynnade plantans utveckling påskyndas mera. Samma olikhet itillvext visar sig när de begge plantorna erhålla samma näring till samma belopp, men i olika löslighetstillstånd. Genom tillgång på den riktiga mängden af alla till en odlingsvexts fortkomst nödiga atmosferiska och telluriska näringsmedel, af nödig beskaffenhet och inom behörig tid, påskyndas vextens utveckling. Vilkoren för utvecklingstidens förkortning äro desamma, som vilkoren för vextmassans förökning. (Forts. följer.)