Aftonbladet – 24 maj 1856, sida 3

MURAR P4 AVIV UVI SUNBIBUVVe Då man frarhställer detta såsom allmänna satser, lägger man i uttrycken jordmån, luft, fuktighet en mängd begrepp, sammanfattade under ett enda ord; ehuru hvart sådant begrepp måste noggrannt afsöndras och bestämmas, om man ej genom de allmänna satserna skall missledas och missleda. Sålunda finnas jordmåner, hvari antingen kalk, eller Alera, eller sand, granit, gnejs, lerskiffer, eller glimmerskiffer utgör hufvudbeståndsdelen; och i allmänhet kunna jordmåner vara högst olika sammansatta, utan att ändå finnas ofruktbara. Bördig, gifna. växtslag, är likväl blott den jordmån, som innehåller de för samma växtslag nödiga beståndsdelarne och i riktiga förhållanden sinsemellan. Hos ofruktbar jordmån felas något ibland dessa vilkor. På samma sätt uttrycka benämningarne gödning och luft flera olika växtlighetsvilkor. Med tillhjelp af tjenliga medel undersöker kemisten alla slags jordmåner; han analyserar luften, vattnet, gödningsämnena; han afsöndrar på samma gång de växtlighetsvilkor, som innefat as i de mångtydiga uttrycken jordmån, gödning, vatten, luft; han framställer de särskilta växtlighetsvilkor, som i dessa sammansatta vilkor innefattas, och uppräknar de förra, under sin utredning af de senare. Gäller så som afgjord sanning, att jordmån, luft, vatten, gödsel ega inverkan på växters utveckling, så är icke mindre otvifvelaktigt, att det är genom sina beståndsdelar, som de ega denna verkan. Att visa hvilka dessa beståndsdelar äro, att upplysa om deras egenskaper och förhållanden, till tjenst för odliren: det är kemistens göromål. Hvad härom är att säga i hufvudsaken, kan sammanfattas i följande 50 grundsatser. 1. Ur luften hämta växterna i allmänhet det kol och det qväfve, som de innehålla: kolet hämta de i form af kolsyra; qväfvet i form af ammoniak. Vatten, tillsammans med ammoniak, förser växterna med det väte de innehålla; växternas halt af svafvel här stammar ifrån svafvelsyra. 2. I de mest olikartade jordmåner, luftstreck och höjdlägen befinnas samma slags växter innehålla samma belopp af samma mineralier, hvilkas natur och beskaffenhet röja sig genom undersökning af askan, om växten förbrännes. Dessa askans beståndsdelar voro förut beståndsdelar af den jordmån, hvarpå växten tillkommit, och all bördig jord innehåller en viss mängd af dem; de felas ej i någon, hvarpå växter trifvas. 3. Med skörden hämtas ifrån det skördade fältet hela det belopp af jordmånsbeståndsdelar, som ingått i de skördade växterna; före grodden är jordmånen rikare på dem än efter skörden; jordmånens sammansättning är icke densamma före och efter dessa tidpunkter. 4, Efter vissa års förlopp och ett motsvarande antal skördar, aftager bördigheten hos den jord, som !emnat dessa skördar. Medan alla andra växtvilkor fortfara att vara desamma som förut, har jordmånen icke förblifvit densamma; förändringarne i hennes sammansättning måste följaktligen utgöra orsaken vill hennes minskade bördighet. 5. Genom gödning med multnade växter, genom påförning af spillningen ifrån stallar, boskapshus och afträden, återställes den minskade bördigheten: 6. Gödseln består af multnande växtämnen och djurämnen, som innehålla en viss mängd jordmånsbeståndsdelar. Spillningen efter djur och menniskor innehåller askan af den i menniskornas och djurens kropp förbrända födan ), hvilken blifvit skördad på marken. Urinen innehåller födoämnenas i vatten lösliga jordmånsbeståndsdelar; den fasta spillningen inaehåller de i vatten olösliga jordmånsbeståndsdelarne. Då gödseln sålunda innehåller skördens jordmånsbeståndsdelar, är det tydligt, att jordmånen återfår dem genom gödselns påförande, och att återställelsen af hennes ursprungliga sammansättning måste åtfö af hennes bördighets återställelse. Halten af v mineralbeståndsdelar var nemligen ett af bördighetens vilkor. En bördig jordmån är rikare på sådana beståndsdelar än en mager. 7. Växternas rötter utöfva vid uppfångandet af växternas atmosferiska beståndsdelar samma slags verksamhet som bladen: d. v. s. att de, likt dessa, ur den luft de åtkomma insuga kolsyra och ammoniak;l. och de använda dessa växtnäringsämnen för växtor-i ganismens behof på samma sätt, som om denna in-! sugning hade skett genom bladen. 8. Den ammoniak, som marken innehåller, eller som påföres den, förhåller sig som en jordmåns-beståndsdel, och likaså förhåller sig kolsyran. 9. Växtämnen, djurämnen, gödsel undergå förmultning och förruttnelse. Härvid förvandlas den qväfhaltiga beståndsdelen till ammoniak, en liten del af ammoniaken förvandlar sig till salpetersyra (qväfsyra), hvilken alstras genom ammoniakens syrsättning. 10. Man har alla skäl till det antagandet, att salpetersyran kan vid växternas näringsförlopp ersätta ammoniaken; eller, med andra ord: det qväfve, som utgör en af denna syras beståndsdelar, kan inom växtlifvet användas till samma ändamål, som det qväfve, hvilket ammoniaken innehåller. 11. Med kreatursspillning tillföras växterna ej blott de mineralbeståndsdelar, som jordmånen måste afgifva, utan äfven sådana näringsmedel, som växten annars kan hämta ur luften; denna tillförsel är följaktligen en förökning af den i luften befintliga tillgången derpå. 12. De icke gasformiga växtnäringsmedler, som marken innehåller, upptagas af växten medelst rötterna; öfvergången dit beredes medelst vattnet, hvari de under vissa förhållanden blifva lösliga och i upplöst skick flyttbara. Många kunna redan lösas omedelbart af rent vatten; de andra åter blott i vatten, som förut innehåller kolsyra eller ett ammoniaksalt. 13. Alla de ämnen, som göra jordmånens i rent vatten olösliga beståndsdelar lösliga, åstadkomma, när jordmånen är rik på sådana, att samma belopp regnvatten upptager en större mängd deraf. 14. Genom den fortgående förmultningen af de i djurspillning befintliga växtämnen och djurämnep, uppkomma kolsyrade ammoniaksalter; de utgöra n verksam kolsyrekälla; vattnet i en gödslad jordmån är af denna orsak kolsyrehaltigare än i cn ngödslad. 15. Genom djurspillning erbjudes åt växterna icke blott ett visst belopp mineraliska och atmosferiska aäringsämnen, utan de erhålla derifrån den kolsyra ch de ammoniaksalter, som alstras under spillninsens fortgående förmultning, och äro de oumbärliga medlen till lösningen i vatten af annars deri olöslisa beståndsdelar. Dessa lösningsmedel erhållas genom xödning mycket fortare, än de kunna fås, om de hämas ensamt ur luften och utan medverkan af förmultnande organiska ämnen. 16. I varma och torra år få växterna äfven minire vatten ur sjelfva jorden, än i våta år; skörden står härmed i förhållande. Samma mark lemnar i sorra år ett ringare skördbelopp, och detta stiger -leremot, under samma medelvärma, i regnigare år ned regnbeloppet; likväl inom en viss gräns. 17. Bland två odlingsland, af hvilka det ena innehåller mera vextnäringsmedel än det andra, lemnar det förra, äfven i torra år och under annars lika förhållanden, en rikare skörd än det senare. 18. Bland två lika beskaffade fält och med samma halt af jordmånsbeståndsdelar, men hvaraf det sa äfven innehåller en af förmultnande växtaffall eller spillning alstrad kolsyrehalt, lemnar det så försedda, äfven i torra år, en rikare afkastning än det andra. 19. Alla hinder emot lösligheten af växternas i jordmånen befintliga mineraliska näringsmedel och mot dessas uppsugning i växterna upphäfva äfven dessa näringsmedels egenskap att tjena växterna till äring; d. v. s. de göra deras tillvaro i jorden overkam. En viss fysisk beskaffenhet fordras derföre hos marken, såsom nödvändigt vilkor för den i marken befintliga växtnäringens verksambet. Marken måste lemna luft och vatten tillträde, och lemna rottrådarOS 0 BO TT 3 Ar Aa mA Aa mm öm ARR — ARR mm mt Ar AH 8 mm tå AN LW