Aftonbladet – 23 maj 1856, sida 3

an, om de borde i fredsfördraget garanteras. En korrespondent från London till ett tyskt blad har lyckats få del af detta märkliga dokument, som ställer förhållandena med freds. fördragets art. 9 och engelska regeringens med afs ende på densamma afgifna förklaringar i sin rätta dager. Vi återgifva här nedan den sammanfattning af dokumentet nämde korrespondent meddelar: I eröfringens och maktfullkomlighetens ögonblick förlänade sultanerna, trogna mensklighetens känslor och Islams anda, af fri vilja åt osmaniska rikets kristna deras första privilegier. Intet materielt hin der nekade desse furstar att begagna sin obegränsade makt emot de besegrades tro; och det bruk de gjorde af denna makt var att beskydda och bibehålla denna tro, genom att förläna den privilegier, som aldrig blifvit kränkta. Om i det osmaniska rikets inre, liksom i andra stater, handlingar af förtryck förekommit, så låg skulden i tidernas okunnighet, racernas skiljaktighet och det ännu allt för lifliga minnet af stridens och eröfringeås tid. Osmanska riket har i detta afseende genomgått samma stadier som de öfriga länderna, och man kan med tillförsigt utan farhåga för skälig motsägelse påstå, att under de tider af mörker och ofördragsamhet, som tryckt på hela Europa, det icke var det osmanska riket, i hvilket den besegrade minoriteten hade att mest beklaga sitt öde. Sedan utvecklas ganska opartiskt, att under förflutna århundraden, då Turkiet ofta låg med grannstaterna i krig och uppträdde eröfrande, då de europeiska, kristna staterna voro sönderslitna af religionshat och inom sig samt mot hvarandra förde de blodigaste strider, då man vid försöken att inkräkta från Turkiet sökte genom den religiösa känslans uppeggande bringa folken till de yttersta militäriska ansträngningar, de andra folken under sådana förhållanden hade svårt att kunna tro, att under Islams herravälde förefanns religionsfrihet, och att den religiösa propagandan der aldrig var förföljande. Det är eti faktum,, heter det vidare, att sultanernas tolerans står nästan ensam i historien, att på de af osmanerna eröfrade områden de särskilta underkufvade folken bibehållit sin nationella egendomlighet, sina lagar och religioner, och att, medan annorstädes sammansmältningen af de olika elementer, hvaraf de nuvarande folken bestå, nästan öfverallt blifvit med våld genomdrifven, här de särskilta elementerna okränkta bibehållit sig under sultanens auktoritet i hela mångfalden af sina olikheter, och för närvarande lefva under skyddet af samma muselmanska lag, som man så ofta och så orätt beskyllt för intolerans. Med fullt erkännande af de frisinnade grundsatser, som 1urkiska regeringen här uttalat, har man likväl många skäl att beklaga, det dessa icke i allmänhet uppfattas af dess undersåtare. Deremot synes den turkiske ministern hafva fullkomligt rätt då han vidare yttrar: Men förgäfves skulle man söka efter den orsak, som i sådana upplysningens tider som vår kunde bibehålla den föreställningen, att de kristnas privilegier i osmaniska riket utan utländsk protektion skulle löpa fara, om man icke erinrade sig, att en inbiten oeh ihärdig fiende till osmaniska riket, att Ryssland med lika mycken ifver som framgång arbetat på att rilseleda Europas omdöme om denna fråga, för att i skydd af religiösa förevändningar genomdrifva sina rent politiska planer. Att bringa oreda i osmaniska riket, nedsätta det genom alla möjliga medel, sönderstycka dess politiska auktoritet liksom dess provinser, och sjelf fatta fast fot i de trakter der den bestående ordningen hade upplöst sig i förvirring — detta var och är Rysslands plan. Till all lycka har det pu icke mera några medbrottslingar, skall icke mera finna sådana i framtiden, och det skall icke åter lyckas att ännu en gång vilseleda Europas omdöme och vända det emot oss. De tilldragelser, som omgåfvo den revolution, ur hvilken det nuvarande konungariket Grekland framgått, äro det sista exemplet på denna trolösa skicklighet, hvars sista stund ändtligen är kommen.s Det längre resonnemang, som följer härpå, torde kunna resumeras sålunda: Om således Porten å ena sidan genom sina handlingar under förflutna tider, genom sina uttryckliga förklaringar för närvarande, genom riktig uppskattning af sina dyrbaraste intressen erbjuder sina kristna undersåter för framtiden tillräckliga garantier för de religiösa privilegiernas upprätthållande och iakttagande, hvilka farliga följder skulle icke å andra sidan uppstå genom en fördragsenlig garanti! Anspråket att en garanti införes i traktaten blifver, i det hvarje punkt åtföljes af en utförlig utveckling. betecknad såsom 1) ett angrepp på Portens värdighet, emedan misstro derigenom skulle uttryckas; 2 ett angrepp på Portens suveränitet; 3) ett förlamande af dess administrativa verksamhet; 4) såsom en motsägelse, i hvilken de allierade skulle råka med sig sjelfva, såsom en verkställighet af det som furst Menschikoff sökt ernå genom öfverraskning och hotelse (surprendre ou arracher), såsom ett moraliskt önderstyckande af suveräniteten och såsom nedggandet af ett frö till förstörelse i hjertat af hvarje lagligt och varaktigt herravälde; 5) såsom en källa till oöfverskådliga förvecklingar för de andra makterna sjelfva. Ett rikeo, så slutar promemorian, hvilket de europeiska statsmännen vilja låta fullständigt inträda i den europeiska samdrägten, bör ej befinna sig i underordnad ställning till de öfriga, och den suveräna maktens enhet och okränkbarhet måste vara den gemensamma regeln för alla stater. SORTS NYHET