Aftonbladet – 23 maj 1856, sida 3

3a sig er uppmärksamhet, och att derigenom edra framsteg uti det goda, om ni verkligen vill göra några, äfven skulle kunna gagna andra... Hvad mig beträffar, så kan jag icke mera älska er, lika litet som ni kan älska mig... Denna kärlek, som jag en tid hyste för er, låg i sinnena, och den har flutit bort med mitt blod... Kanske hade den kunnat öfverlefva denna oerhörda blodförlust, ora en enda rot deraf varit planterad i mitt hjerta, men jag förklarar er det högt och utan att söka ord, hvilka kunna förolämpa er, — tvärtom, jag undviker dem — lägande handen på detta hjerta, hvilket förr i mången gång hvilat mot ert, att jag ej änner någonting, som slår här, annat än lifvets lugna och hvardagliga slag... detta lif, som motstått ett så förfärligt anfall... Ja, anno fröken, jag kan ej mera älska er och jag tror mig icke förtjena edra förebråelser derför. Med rynkade ögonbryn och sammanbitna läppar afhörde Henriette hans förklaring, men hastigt gjorde hon en våldsam rörelse, och man läste på hennes ansigte att hon ännu ville göra ett försök. Nåvälv, utropade hon, efter ni tvingar mig: till att begära almosor, så vill jag ej uraktlåta någonting för att väcka er barmhertighet... Nyss åkallade ni sjelf minnen, hvilka komno mig att spritta till... Säg, talar då denna kärlekens för evigt försvunna ud ej ett ord till min förmån?... Förmår ej hågkomsten af dessa timmar, då ert i dag så kalla hjerta ännu varmt klappade emot mitt, utt uppmjuka er hårdhet?... Ni tiger äfven av. Esperance!,.. : Välan! jag berYer icke mera att upprepa tillsammans med mig: lömska och kärlek; nej, räck mig i stället or hand och låtom oss säga: Glömska och vänskap !