Aftonbladet – 23 maj 1856, sida 3

franBiurt. BLANDADES AMNEN. — Svensk heliofob. Under sin praktik har läkaren i Nora doktor A. Fahlman i omkringliggande bergslag upptäckt en verklig heliofob, nemligen grufarbetaren Israel Danielsson i Holmshyttan, hvilken nästan mera än de heliofober från Madagascar, som här i Sverge nyligen rest omkring och visat sig, är utmärkt för de egenskaper, som karakterisera heliofober eller albinos. Hans skägg, ögonbryn och ögonhår äro alldeles hvita, hufvudhåret hvitt med en liten anstrykning af gult, och pupillerna rödskinande, kantiga och högst ömtåliga för ljuset. Det är med svårighet, som han under dagen kan vistas under öppen himmel, särdeles i solljus, och han går då med nästan slutna ögon och hatten djupt nedtryckt i pannan. Sedan han var 14 år har han varit grufarbetare, ett för honom passande yrke, emedan han i grufvornas dunkel lättast kan begagna sina ögon. Han är af temligen reslig växt och stark kroppsbygnad, nu femtiofem år gammal och har redan förlorat en del af sitt hår. Han är gift och har i äktenskapet haft en son, som är död, och tvenne nu fullvuxna döttrar. Ingen af hans barn och ej beller, så vidt man känner, någon i hans slägt har varit behäftad med samma egenskaper som han. — Då de kringresande heliofoberna för någon tid sedan kommo till Nora, tillkallade de för vården af det mindre barnet, som var sjukt, doktor Fahlman, som då underrättade dem om tillvaron af en deras like der på orten. Hos dem upptändes stor nyfikenhet att få se kamraten, och de önskade ifrigt besöka honom och öfvertala honom att med dem göra sällskap på deras verldsvandring. Endast den svåra vägen till Israel Danielssons hem och den korta tid, de kunde stanna i Nora, hindrade deras tilltänkta besök. Israel Danielsson, sedermera härom underrättad, syntes ej skolat vara obenägen att, åtminstone för någon tid, följa dem kring verlden, åka i vagn, må väl oc : på lättare sätt, än genom det tunga grufarbetet, förtjena uppehälle åt sig och de sina. -Karl XII:s minne bisnd allimegen. I en tid, då tanken på Karl XII, denna äkta typ för en hög och ädel nordisk hjeltenatur, åter med allvar börjat vakna och nationalminnet med allt mera vördnad och kärlek omhuldar denna sin kostbara perla, torde det icke vara utan intresse att meddela föl-jande lilla sannsaga, såsom ett bidrag till historien om allmogens vördnad och tillgifvenhet för denne hjeltekonung. Smålandsbonden träder ej sällan, vid besök i de städer, der något af provinsens allmänna läroverk finnes, in uti skolan, och fägnar sig af att tyst åhöra de obegripliga saker, som meddelas den ynglingaskara, af hvilken han för framtiden väntar mången skicklig embetsman, och framför allt dugtiga presters. Sålunda inträdde en dag på W.gymnasium en bonde och blef stående tyst och uppmärksam vid dörren. Lektionsämnet för timman var naturveteonskaperna, hvarvid läraren, enligt sin vana, efter ett genomgånget stycke visade de beskrifna djuren och växterna framstälda i goda plancher, för att såmedelst genom åskådningen gifva ett fäste för lärjungarnes minne och tydligare framhålla färgteekningar, skiljaktigheter o. s. v. Bonden såg sålunda lärjungarne förnyade gånger framträda till katedern och begärligt betrakta något, som, enligt hans förmenande, helt visst måste vara äkta schene rariteten: Pötsligen greps han af den mest pinsamma och oemotståndliga nyfikenhet; men liksom barn, när sexstyfvern saknas, måste åtnöja sig med att blott ana, hvad som finnes att se hos gubben med skåpet, så kände sig ock bonden såsom ostuderad, i saknad af tillträdesrätt till dessa, i hans tanka, endast esoteriska framställningar. Dock, o! grymma nyfikenhet, du pinande plågoande, vik bort satan! — nej — ett förtvifladt steg måste tagas, ett försök vågas — men icke kan en bonde få se allt det der, omöjligt — men kanske något — kanske blott en enda bild — och hvad skulle man då välja, som vore det herrigaste,? — Så föreställa vi oss, att den gode gubven inom sig sjelf kämpat och öfverlagt, till dess han ändtligen under en märkbar känsla af sin ovärlighet och med det vanliga taget bakom örat på ett ;dmjukt förläget sätt utbrast: Kunde jag få se Karl len ice? — (Jönköpings Tidning.) — En klek hund. En afton i sistliden måvad lemnade tobakshandlarne Staude,i den lilla stalen Troja i Förenta Staterna, sin butik, sedan de åtit sin stora newfoundlandshund stanna hemma för utt vakta huset, i händelse det skulle få påhelsning f tjufvar. Då de nästa morgon kommo tillbaka för utt öppna butiken, upptäckte de, att golfvet i ett ansränsande rum stod i brand, och att hunden var syselsatt att med tillhjelp af nosen och framtassarne läcka elden. En skål med vatten, som man framatt åt honom, hade han släpat till det antända stäl). et samt stjelpt öfver elden; och så oförtrutet ade det kloka djuret arbetat, att det lyckats hålla Iden inom en fläck af 3 till 4 qvadrätfot. Huru!