Aftonbladet – 23 maj 1856, sida 2

serad af de förtroenden ni möjligtvis skulle vilja gifva mig... Farväl, min fröken... Se der er mor, som tittar hit liksom för att kalla er. SMin råor, min mor!... hvad bryr jag mig i detta ögonblick om min mori utropade Henriette häftigt. Hon bör vara lika angelägen som jag att kunna beveka er. Så ni talar! En mor, så sträng; en mor, uti hvars ögon ni komprometterar er endast genom att se på mig. Henriette spratt till, liksom stungen af en orm; denna kalla ironi var mera än hon kunde uthärda. Af nåd utropade hon; öfverhopa mig med vrede, med förebråelser, med skymford, om ni så vill — det är förlåtligt af en man, hvilken blifvit så grymt förorättad som ni — men, jag besvär er, håna mig ej... förakta mig ej! Hvarföre skulle jag hedra er med mitt förakt? frågade Espeårance stolt. Om ni, af svartsjuka, med egen hand genomborrat mitt bröst, då skulle jag hafva fruktat, kanske föraktat er, Men null... . Mins ni denna qvinna, denna hyena, denna röfverska, som böjde sig ned öfver mitt lik?... Ni har glömt henne... jag lyckönskar er. .. jag kan det ej... Ännu om hundra år skall jag se henne lika lifligt framför mig, som i det ögonblick då hon utsträckte sina darrande händer för att bestjäla min liflösa kropp ... Nej, min fröken, emellan denna qvinna och mig kan aldrig mera någon gemenskap uppstå... gå ni er väg och låt mig gå min Jag var usel, jag var rädd, jag var feg! Hvad angår det mig... jag fordrar intet rättfärdigande af er. Mit sår är nästan läkt, Se här!... Med dessa ord blottade han sitt bröst, och