Aftonbladet – 22 maj 1856, sida 2

— Vid den stera sångarfest, som i piagstdagarne hölls vid Fredrikshald, och om hvilken de norska tidningarne meddela vidlyftiga beskrifningar, bildade den hyllning, som egnades Karl XII:s minne, en särskilt episod, som är egnad att väcka intresse i Sverge. Annandag Pingst på morgonen begaf man sig under full musik öfver Storkleven bort emot Gyldenlöve, öeh fanorna uppställdes omkring Karl XII:s bekransade minnessten. Här — heter det i den norska berättelsen — i det strålande solskenet, i den skönaste natur, bland träd, som voro smyckade med sin vårgrönska, stämdes sinnet till allvar, då den gamla, dystra Narvamarschem, hrartill Geijers text Viken tidens flyktiga minnen är skrifven, uppspelades af musikkåren, oeh då sångarne, omgifna af flera tusen åhörare, uppstämde Kung Karlden unge hjelte,, måsto tanken öppna sig för de allvarliga minnen, hvilkas betydelse af kand. Gjertsen skildrades med följande ord: Framför dessa murar föll en man, som ville underkufva ett folk. Nu är det ingen, som säger att han föll, derföre att detta folk skulle vara oöfvervinneligt, oeh det sålunda var en förgriplig och oförlåtlig gerning som han ville göra; ty oss är det förunnadt att ae, att hvad han och andra före och efter honem försökte, det skulle doek ske, ehuru på ett helt annat sätt, ty fördomens oeh hatets murar kunna ieke störta tillsammans för de kanoner, som bragte Rysslands esar att darra i sin hufvudstad — det gapande såret skulle ieke klämmas tillsammans af Karl XII:s jernhandske. Oeh derföre föll han, ty historiens lag är obarmhertig : det redskap, som har gjort sin tjenst, bortkastas, utan en suek, likgiltigt, som man bortkastar den slitna tlädnaden. Men såsom historien kräfver, så gifver den 4sfven lif för lif — ty den stora och ädla personligheten lyfter den upp på sin glänsande sköld och låter följande slägten utkora honom till konung — till berrskare öfver alla ädla tankar, öfver alla goda idrotter. Och jag frågar eder, I unge mån, som här siren församlade, är det någon, sem ieke har känt hjersat klappa raskare och blodet strömma varmare, då han hört den underliga sagan om konungasonen, som drog i ridderlig oeh segerrik stridsfärd mot österns troll och allsköns onda makter, till dess lyckan vek från hans sida, och dödsdvala kom öfver honom i främmande land; — men så kom en fogel från hemmets skogar och väekte honom med sin helsning, och så besteg han sin gångare god och red natt oeh dag sills han kom till sina fäders borg, der han åter väckte lif och hänförelse och straxt ånyo var redo till stora bedrifter. Ja, hvem har kunnat såsom han röra alla vårt hjertas strängar? Ty liksom vi ha instämt i segerjublet vid Narva, så ha vi äfven i stam bäfvan vandrat öfver den blodiga valplatsen rid Pultara. Ja för hvarje gnista, som steg mot himlen från det bål, hvartill denna stad för hans skull förvandlades, har han kastat en lågande brand i våra hjertan! och hell oss att vi kunna såga det med stolthet: han var ef vår slågt, ty hans folk ä! våra bröder! — Oeh när nu afkomlingarne af de män som ieke lemnade sten på sten i deras egna hus, för att hämma homom i hans segerlopp — fordra af han: folk att få vara med att bära samman sten till et minnesmärke på dem jord, der han måste köpa hrarje steg med blod — så skall detta minne stå såsom ett tecken, som säger till denna generation och til kommaade generationer: kas har segrat! Lefve Car den tolftes minnels . . Sedan man derefter afsjungit em sång a A. Munch till Karl den tolftes ära, blottade alla sina hufvuden, och hela tåget defilerad omkring stenen, bakom hvilken var uppstälc en stor vapensköld med hjeltekonungens namn chiffer och det svenska vapnet, hvaröfver va en dekoration af flaggor.