Aftonbladet – 22 maj 1856, sida 2

ÄN —— EET Det går ju ypperligte! hviskade grefven af Auvergne i Ehtragues öra. Brodern Robert, som under hela denna scen sett allt utan att låtsa se något, skickade nu en af munkarne att tillsäga hans majestät att bordet var dukadt. Ack, det var sannte! utropade komungen, pjag hade så när alldeles glömt bort hungern, tillade han med ett galanteri, som förgade både moderns och dotterns kinder med en hög purpur. Kommen, mina damer, middagen väntar oss; den långa vägen bör äfven hafva gifvit er appetit... Vi skola låta klostervinerna väl smaka oss!y Denna enkla inbjudning hade nära på kostat familjen dEntragues lifvet. Hö modet, girigheten och sinnligheten betraktade strålande hvarandra, svettandes glädje genom alla orer. De trodde sig redan krönta! Och se här vår förtjusande värdinnal, utropade Henrik och pekade på Gabriella, som framskred skönare än någonsin uti den breda alln, öfvergjuten af en sol, hvars strålar hon fördunklade. Scenen förändrades hastigt; en dödsblekhet spred sig öfver dEntraguernas ansigten; Henriette gjorde en ofrivillig rörelse, likasom för att utmana denna. rival, hvilken kom henne till mötes. Med en blick, i hvilken hatet blixtrade, slukade hon den unga flickans anletsdrag, hållning, växt, händer, fötter och klädsel, och hennes blekhet försvann för att lemna rum åt en hemsk blyfärg; ty allt hvad hon) såg var ojemförligt, oangripligt, fullkomligt. dEntragues studsade. Hvem är det der? frågade han sin stjufson sakta. Jag fruktar att det är konungens nya passion, svarade grefven leende; aden der lilla d Estres som jag emnöämde för er.