Aftonbladet – 21 maj 1856, sida 2

ning uti en annars klok mans hjerna, och han beslöt genast att till hvarje pris utröna den verkliga orsaken dertill. Men alla hans frågor och efterforskningar gagnade till ingenting; förgäfves hoppade han upp och ned genom instret vid det minsta gny som hördes utanför, i hopp att upptäcka något, och förgäfves bestormade han sin vän med de varmaste böner. Espå6rance var död för allt; med hufvudet hvilande på örongottskudden och med ögonen tillslutna, liksom för att ej se hvad som tilldrog sig omkring honom, syntes han uteslutande upptagen af någon hemlig smärta, hvars qväfvande kostade honom bittra ansträngningar. Morgonen kom, men Esperances dysterhet fortfor ännu. Pontis märkte det och han beslöt att åtminstone ett ögonblick skingra vännens sorgsna tankar. Med utomordentlig liflighet och med de mest befängda åtbörder började han derför att på det galnaste sätt beskrifva den äkta mannens försvinnande och markisens fåfänga försök till hans återfinnande. Hvarför reste Espöårance sig så häftigt vid denna oväntade nyhet?... Hvarför blixtrade hans öga vid vännens löjliga berättelse?... ilvarför öfverhopade han sjelf det lilla missfostret med sarkasmer och förbannelser? ,.. Hvarför vredgades han på en man, hans vrede så helt och hållet ovärdig?... Pontis sökte förgäfves att gissa, det och kanske visste sperance det icke sjelf. Sedan patienten och sjukvaktaren intagit den lä måltid munkarne uppdukat för dem, g Espårance att de en stund skulle under de lummiga träden vid källans och Pontis, hvars enda önskan var att uppfylla sin sjuklings alla nycker, bjöd honom genast armen. Men knappt hade de begge ynglingarne tagit plats bredvid det sorlande