Aftonbladet – 16 maj 1856, sida 3

konferensen vidkommer, så var den fullkomligt likstäld med de öfrigas. Englands och Frankrikes medförbundna makter hafva deltagit i fredsslutet alldeles såsom de öfriga, och sålunda hafva de gamla vänskapliga förbindelserna mellan husen Romanoff och Savoyen ånyo blifvit anknutna. (Stor sensation.) Traktatens fördelar, äro framstående, dock äro väl de moraliska fördelar, som derigenom tillskyndats Sardinien, större än de rent materiella. För första gången måhända sedan Utrechtska freden har en makt af andra ordningen blifvit kallad att tillsammans med makterna af första rangen deltaga i rådplägningar öfver Europas intressen. Detta är en stor, en vigtig företeelse, som ställer Sardinien ganska högt. (Sensation.) Hvad beträffar de af den franske befullmäktigade framstälda anmärkningarne om den belgiska pressen, har jag endast anslutit mig till den britiske befullmaktigades åsigter. Mig tycktes ej konferensens sköte vara egnadt åt en diskussion om pressfriheten, och måhända befunnos bland de befullmäktigade de, hvilka skulle varit rätt glada, om man för pressfrågan hade förlorat hela den italienska frågan ur sigte. (Skratt.) För öfrigt uttalade äfven den franske befullmäktigade sin förkastelsedom endast öfver den belgiska pressens ntsväfningar; han inskränkte sig till att omnämna tillvaron af en press i Belgien, som icke hade något annat mål än att angripa Frankrike med det afskyvärdaste förtal, de nedrigaste smädelser. Kammaren skall säkert erinra sig, att jag för ett år sedan har sagt, att man väl måste göra en skilnad på pressen beträffande de inre angelägenheterna och dess berörande af de utrikes angelägenheterna. Jag öfvergår nu till den italienska frågan. (Allmän rörelse.) Under de förhållanden, under hvilka förhandlingarne blefvo öppnade, kunde man knappast smickra sig med att kunna lyckas bringa några verksammare hjelpmedel till användande. Genomgripande vändningar erhållas ej medelst pennan. (Sensation.) Emellertid var det alltid möjligt att åstadkomma något på det diplomatiska fältet, och de sardinska befullmäktigade hafva ej undandragit sig denna plikt. De hafva fästat makternas uppmärksamhet på Italien, och dervid hos sina förbundna funnit den mest välvilliga, den vänskapligaste sinnesstämning. England har utan förbehåll antagit principerna uti den not, som vi framlemnat öfver den italienska frågan; äfven Frankrike har godkänt dessa principer, och endast gjort örbehåll beträffande deras användning. Båda regeringarne öfverensstämde i det beslut, att frågan måste föreläggas konferensen. I sin egenskap af katolsk makt är Frankrike nödsakadt att göra särskilt afseende på Rom. England hade friare händer i denna fråga. Jag känner mig förpliktad att säga, det den upphöjde statsman, som jag nu vågar göra mig äran af att nämna för min vän (lord Clarendon), betygat oss en så stor välvilja, omfattat vår sak med sådan ifver, att jag icke tvekar att här högt uttala, det han gjort sig förtjent, icke blott af Piemonts, utan hela Italiens tacksamhet. (Allmänt bifall.) De österrikiska befullmäktigade hafva öfverhufvud vägrat att inlåta sig på frågan. Då vi uttalade vår mening, att det vore nyttigt, om åtskilliga regeringar erhölle råd om mera moderation, understöddes denna mening ifrigt af England och Frankrike. De öfriga befullmäktigade motsatte sig icke. De sardinska befullmäktigade hafra ej försummat att framhålla de olägenheter, som äro förknippade med förstärkningarne i fästningen Piacenza och den österrikiska ockupationen af hertigdömena. Vi hafva uppnått två saker: först och främst, att det bedröfliga tillståndet i Italien blifvit bekräftadt, icke af demagoger och revolutionärer, utan af Europas förnämsta statsmän; för det andra, att makterna hafva erkänt, det ett sådant tillstånd behöfver afhjelpas. Dettå är ett beslut, som blifvit faststäldt af England och Frankrike, och dessa båda stora nationers beslut kunna ej länge blifva ofruktbara. Våra förhållanden till Österrike hafva ej förbättrats sedan konferensen. De sardinska befullmäktigade hafva skilts från de österrikiska utan något personligt agg, ja, jag måste till och med låta rättvisa vederfaras åt den österrikiske kabinettschefens höfliga beteende; men vi hafva aflägsnat oss från hvarandra med den ömsesidiga öfvertygelsen, att vi i politiskt hänseende äro längre skilda från hvarandra än någonsin. (Djup sensation; bifallsrop.) Ja, mina herrar, tack vare vårt politiska system, tack vare detta system, som konung Victor Emanuel infört och upprätthållit, och det j, mina herrar, hafven understödt, äro vi nu aflägsnade från Österrike mer än någonsin. (Ja, ja! bifallsrop.) Hädanefter ligger den italienska saken inför Europa, den har blifvit bragt inför sin domares tribunal, hvars bud förr eller senare skall förkunna segern ; jag menar den offentliga meningen, denna mening, om hvilken fransmännens kejsare en gång talade vid ett festligt tillfalle. Må vi då visa förtroende till vår goda . sak och till Gud, i hvars hägn den står. (Högljudt och allmänt bifall.) MODPTT ANT