Aftonbladet – 15 maj 1856, sida 3

Så mycket värre! mumlade munken. Dåligt arbete ! Döm sjelf, min bror! utbrast Esperance. lycklig att kunna lösgöra sig från en del at ansvaret. Kunna väl tvenne behjertade män med kallt blod åse de grymma orättvisor, hvilka begås här? Begås här orättvisor? frågade brodern Robert vänligt. Och det frågar ni, min bror... ni, som sjelf ej tvekat att taga del uti dem... ni, som visserligen ej tillrådt, men åtminstone påyrkat deras utförande... ni, som kan rädda denna arma unga flicka, och som ändå hjertlöst uppoffrar henne. Jag förstår ej ett ord af hvad ni säger, min bror. Ni, som tillåter att man utöfvar det nedrigaste våld emot den olycklga fröken dEstrees! Jag var helt och hållit okunnig om att ni kände markis dEstråes dotter, inföll munken och kastade på Espårance en blick, hvilken ovilkorligt tvingade honom att nedslå ögonen. Det är först nu som jag lärt känna henne., Och ni tadlar hennes far ? Mindre än hennes blifvande man, ty jag finner det afskyvärdt af en ädling att göra sig till det verktyg, med hvilket en far plågar sin dotter. Ett äkemedel som räddar är aldrig för bittert. Det är sannt, men en äkta man är ibland för puckelryggig. Det der är alltför verldsliga småsaker för att fattiga munkar, som vi, skulle kunna observera dem, och dessutom är det vår pligt att aldrig blanda oss uti andras angelägenheter.