Aftonbladet – 15 maj 1856, sida 3

Pontis är borta, min bror,, svarade Esperance. Jaså ... borta... det gör mig ondt!... Vi hafva här i klostret tjenande bröder för att uträtta våra gästers kommissioner... och da skatta sig säkert mycket lyckliga när de kunna bespara er vän hvarje besvär. Espårance teg, han kunde icke ljuga. Jag anade strax, att herr Pontis ridit sin väg, tillade brodern Robert; ty när jag i morse gjorde ronden i stallen, saknade Jag hans häst. När brodern Robert yttrade dessa ord, fästade han sina genomträngande blickar på den alltjemt stumme Espårance. Har han ridit långt? frågade munken. Mycket långt, min bror. . Munken satte sig vid fönstret, på samma ställe der Gabriella föregående afton tryckt EspÅrances hand. Herr de Crillon hade strängt anbefallt honom att ej lemna er,, fortfor brodern Robert, och jag finner det mycket orätt af den unge mannen att bryta mot den ädle generalens order. Espårance rodnade. Ungt folk begå ofta stora fel af brist på förstånd och af öfverflöd på hjertan, tillade munken. Att gå rakt är att gå bäst. Var öfvertygad, min broder, att Pontis alltid går rakt, svarade Esperance förläget. Det beror på vägen, inföll talaren. Espårance spratt till. Ni vet allt! utropade han, glad att kunna befria sig från denna plågsamma hemlighet, hvilken nedtryckte honom. Jag vet alldeles ingenting annat, än att herr Pontis ridit bort. svarade munken kallt; men jag förstår att endast vigtiga skäl kunnat förmå honom att öfvergifva er. Mycket vigtigal