Aftonbladet – 14 maj 1856, sida 2

röfva Turkiet hvarje sjelfständig handling till sitt eget försvar. Erfarenheten från Silistria och Kars har nogsamt ådagalagt, huru det kan tillgå vid dylika öfverenskommelser med trämmande försvarare, Men vi lemna ordet åt vår korrespondent. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) London den 2 Maj. Öfver freden kommer nästa måndag en debatt att ega rum i båda parlamentshusen, Men det är icke sannolikt, att den blir särdeles grundlig eller lärorik, åtminstone om den skulle komma att likna den nyss slutade Karsdebatten. Det blir isynnerhet intressant att iakttaga, om en punkt kommer till tals, hvil. ken jag anser såsom den vigtigaste, nemliger rätta tydningen af fredsfördragets art. 7. Uti första utkastet till fredsvilkor yttrades, att Turkiet skulle fästas vid den europeiska jemvigten eller införas i den europeiska familjen. Dessa uttryck voro oklara, emedan de voro bildliga och således ej kunde upptagas uti dokumenter, genom hvilka rättsförhållanden skulle fastställas; emellertid är det ganska förklarligt huru de kommit dit. Äfven sjelfva tanken var oklar, ja den var, om man utan att brista i skyldig vördnad för diplomatien vågar utsäga det, falsk; ty det är icke sannt, att Turkiet hittills icke haft någon betydelse för den europeiska jemvigten eller att det stått rättslöst i förhållande till öfrigs stater, och sålunda behöfde först blifva infördt i familjen för att blifva delaktigt af folkrättens fördelar. Emellertid var det en gång så beslutadt, och såsom ersättning för denna introduktion skulle Porten — märkvärdigtvis — hos sig införa alla de demokratiska rättigheter, som de öfriga makterna söka hemma hos sig med eld och svärd utrota. På förlidet års wiener-konferens i sessionen den 19 April föreslogs för denna punkt följande lydelse: Under önskan att tillkännagifva, huru vigtigt de anse att det ottomaniska riket deltager i fördelar, som mellan de särskilta europeiska:staterna äro genom folkrätt grundade, förklara de kontraherande makterna, att de hädanefter betrakta nämde rike såsom en integrerande beståndsdel af detta system och ömsesidigt förplikta sig, att respektera dess territoriala integritet och oafhängighet såsom ett hufvudsakligt vilkor för den allmänna jemvigten., Uti protokollet yttrades helt enkelt, att artikeln blifvit -i denna ordalyaelse antagen. Men då protokollet uti följande session upplästes, påpekade furst Gortskakoff en uteslutning. Jag anförer hela det härom handlande stället, ty det skall vid nästa orientaliska kris komma att spela en stor rol: Furst Gortschakoff fordrar, att den förklaring måtte uttryckligen omnämnas, genom hvilken han tillkännagifvit, att han icke tillägger den utiifrågavarande-artikel uttryckta garantien betydelsen af en aktiv garanti för det ottomaniska rikets territoriala integritet. Hr Drouya de Lhuys förklarar, att den förpliktelse makterna gingo att sig åtaga ofelbart skulle innebära, att de förbundo sig att sjelfve respektera de ottomaniska rikets oafhängighet och territoriala integrite samt draga försorg om att den äfven af de öfriga respekteras, på det sätt, att hvar och en af de kontraherande makterna, som angrepe denna territoriala integritet, skulle blifva ansvarig inför de öfriga, som då, till uppfyllande af den gemensamma förpliktelsen, skulle använda alla dem vill buds stående me del, våld icke undantaget. Furst Gortschakoff erkänner, att Ryssland skulle vara förpliktadt att betrakta hvarje handling, som hotade den territoriala oafhängigheten, såsom en fråga af europeiskt intresse, men han afböjer-ansvarigheten att deraf göra en krigsorsak. Han yrkar, det denna hans förklarande anmärkning må i protokollet upptagas. Englands och Österrikes fullmäktige biträda hi Drouyn de Lhuys åsigt och fordra liksom han, ai! till protokollet må tagas uttrycket af den ledsnad. hvårmed de förnimma furst Gortschakoffs inskränkande tolkning. Grefve Buol tillägger, att han fattat saken så som hade de uti förra sessionen utbytta förklaringarne redan undanröjt den af furst Gortschakoff at! börja med yttrade meningsskiljaktighet. De debatter, som egt rum öfver denna punkt i Paris, äro ej bekanta, enär de försiggått i en komit6 och endast protokollerna öfver plenarsessionerna blifvit offentliggjorda Den antagna ordalydelsen lyder sålunda: Makterna förklara Porten vara inlåten till delta gande i fördelarne af den allmänna rätten och de europeiska statsförbundet. D. M. förplikta sig, hva och en å sin sida, att respektera det ottomanisk: rikets oafhängighet och territoriala integritet, garan tera gemensamt strängt iakttagande af detta löftc och skola till följd deraf såsom en fråga af allmän intresse betrakta hvarje handling, som vore egnac att dem antasta. (Fredsfördragets 7) Efter denna redogörelse för artikelns ur sprung skall ingen jurist hysa ringaste tvifve om dess tydning. Af de båda olika tolknin gar, som i Wien bragtes å bane, är det der af farst Gortschakoff formulerade, hvilken blif vit i fredsfördragets text upptagen. Artikelr innehåller således ingen aktiv, d. v..s. der innehåller alldeles ingen garanti. Hvar och en bland kontrahenterna skäll i framtider kunna åberopa sig på, att hans förbindelse i en gemensam, correal, alltså icke gående längre, än den förbindelse Ryssland sigiklädt Ett anfall på Turkiet skulle vara en fråga a allmänt intresse äfven utan denna traktatarti kel. Porten har alltså förgäfves lemnat de af henne fordrade vederlag; och den ministe riella engelska pressens granna tal derom, at Tärkiets: oafhängighet nu blifvit garanterad är — blå dunst i folkets ögon. För att rätt uppfatta art. 9, som angår de kristnas rättigheter, måste man erinra sig kri gets uppkomst, den Menschikoffska noten slag 4111 Pantia lilkasnm för stt vtfra 1