Aftonbladet – 14 maj 1856, sida 2

Så fort solen går upp, ilar din vän Ponti till nya byggnaden! deklamerade gardisten. Nej, nej, inte solen, utan den vackra fröken, afbröt Esperance med af trötthet försvagad röst. ågra minuter senare sofvo de begge ynglingarne, och den välgörande naturen förlängde den sårades sömn ända till klockan nio på morgonen. När Espåerance åter öppnade ögonen, kände han sig stärkt både till kropp och själ; foglarne sjöngo så herrligt utanför, och vestanvindens uppfriskande fläktar inströmmade så behagligt genom det öppna fönstret att han häftigt reste sig upp i i sängen för att i långa drag inandas dem. Den sårades första blick föll på Pontis, som, med arm: bågen stödd emot knäet och hakan hvilande i handen, likgiltigt betraktade de hvita bladen, hvilka likt ett blomsterregn nedföllo från pomeransträdets fullt utspruckna blommor, och ett vänligt leende krusade hans läppar. Äfven den unge gardistens tröga ansigtsuttryck förändrades hastigt när han varseblet vännens friska utseende, och han utropade gladt: Hvilkendera af oss begge har varit sårad? Jag är hungrig, jag är törstig: och jag längtar ut i den fria luften, utbrast Espårance med hänförelse. Ack, huru gerna skulle jag ej uppstämma en-lofsång tillsammans med trädens befjädrade invånare!... Aldrig har jag känt mig lyckligare än i dag ! Pontis öppnade dörren och gjorde ett tecken åt tvenne munkar, som genast inburo et! litet bord, på hvilket sjuklingens frukost stod uppdukad. spårance slukade muntert den lätta måltiden, men en skakning på hans hufvud ut visade tydligt, när den var slut, att hans mage ej var fullkomligt belåten med den af läkaren tillåtna anrättningen, och han vände sig