Aftonbladet – 10 maj 1856, sida 2

åsidosatt der grannlagenhet, hvarpå den enskilta personligheten alltid eger ett oafvisligt i anspråk. Vi hysa en djup aktning för verkliga öfverty er, än ör dem, som si från i lintetgörande af de rent konservativa åsig terna — en önskan, som dessutom icke skuile ; ha den ringaste utsigt att kunna någonsin ens i den aflägsnaste framtid uppfyllas — erkänna vi, midtunder det oaflåtliga bekämpandet af dessa åsigter, deras nödvändighet, såsom ett. eleraent i samhällsutvecklingen, hvartill lik-väl för detsamma, ej mindre än för det mötsatta, fordrås en rening från den sjelfviskhet, som så gerna vill betrakta det enskilta intresset såsom det allmännas. Vi bekämpa dessa åsigter, såsom ensidigt försvarande det bestående och såsom återbållande eller hinderliga för tidsenliga samhällsförbättringar. Vi veta väl, att de konservative äfven gerna kalla sig för upprätthållande; men om ordet konservativ tages i denna bemärkelse, så tro vi, att framåtskridandets vänner med mera skäl än de vanligen så kallade konservative göra skäl derför. Ty det är just medelst omoch utbildning. (reformer); som kfvet i samhället likasom annorstädes upprätthålles, hvaremot det sega motståndet emot dessa reformer, då det blir segrande, just framkallar de omstörtningar, dem det inbillat sig. förebygga. Men det gifves ett fenomen inom det politiska lifvet, hvaremot vi ansett oss böra ännu ifrigare kämpa, än emot sjelfva stockkonservatismen. Det är nemligen denna, icke åsigt, utan frånvaro af åsigt, detta ljumma haltande på båda sidor, detta jemmerliga balanserande, som vanligen slutar med att från medelvägens slappa lina, sedan man der förlustat allmänheten med ett eller annat liberalt språng, slutligen nedfalla i konservatismens eller maktens utsträckta armar. Den af representanter någon gång följda taktik att i frågor, som ur högre politisk synpunkt äro mera likgiltiga, slösa med frihetens ord och åthäfvor, för att derpå i de egentliga lifsfrågorna tala eller rösta makten till behag,är i synnerhet vådlig; ty härigenom bortblandas lätteligen rätt och orätt, samt undergräfvas sjelfva de grundvalar, hvaruppå det konsti utionella lifvet hvilar. Det har varit den fria pressens åliggangande att redan på förhand gifva en vink om den ställning partierna för närvarande intaga; det åligger densamma äfven att under den kommande riksdagen med uppmärksamhet följa deras strid och att efter förmåga understödja alla de sträfvanden, som göras för at i fäderneslandets högsta angelägenheter åtel befästa de moraliska band, hvarförutan Sverges grundlag aldrig kan blifva en sanning.