Aftonbladet – 8 maj 1856, sida 2

——LLALLLLLA 2!r—:———— 2 ———————AAAAAA Esperance uppgaf ett skri och tryckte hårdt den förtviflade ynglingens darrande händer uti sina. Nej, nej! genljöd i detta ögonblick en stark röst bakom idems De: begge ynglingarne vände sig om, och de varseblefvo chevalieren, hvilken med sin stärka knythäfve uppslagit dörren till: sin -skyddslings rum. Nej, din åsna! jag jagar ej bort. dig! ..., fortfor han, du är en bra gosse, stanna qvar!. ..; Kan man tänka sig sådana dumbufvuden, de gråta begge tvål... -Behållen j edra -små papperslappar, efter det roar er... Harnibieu! hvad-de pojkarne äro dumma ! Och den ädle fältherren begaf sig derifrån med storasteg, förlägen öfver att-sjelf-känna en fuktig dimma uti kanten af sina ögonlock. Esperance tvingade Pontis att berätta hvad som tilldragit sig emellan honom och hans älskade general och en lång omfamning slutade de begge vännernbs förtroenden, Jal utropade Espårance rörd, jag måste snart blifva frisk; först för att älska dig och sedan för att bevista belägringen. 3 Och för att hämnas på qvinnornap, tillade Pontis. u. Hans nåd Nicolas. Följande dagen frågade Pontis, som syntes helt tankspridd och drömmande, broder Robert när han besökte Esperance, om det ej kunde vara möjligt att få utbyta det rum, de begge vännerna innehade, emot: ett annat uti bottenvåningen. Den unge gardisten önskade denna förändring, efter hvad han sade, endast för att bespara den sårade, hvilken fått tillstånd att snart nog taga några steg uti trädgården, vägen utför trappan, Brodern Robert svarade förbindligt, att det just fanns uti bottenvåningen ett rum, hvilket