Aftonbladet – 6 maj 1856, sida 2

STOCKHOLM, den 6 Maj. En ny riksdag stundar; snart skola valen taga sin början; bearbetningarne sägas på vissa håll redan vara i full gång. Mycket vackert och sannt och kraftigt kunde vid en sådan tidpunkt sägas om bristerna i vår nationalrepresentation och det trängande behofvet af deras athjelpande. Men man måste nu en gång taga verlden sådan hon är, för att om möjligt ar henne göra hvad man kan. Ehuru rikets ständer, såsom vi för icke länge sedan yttrade, egentligen endast genom en dikt i våra grundlagar helsas såsom svenska folkets representanter, hvilket de i verkligheten b2 klagligtvis ingalunda äro, så hafva de likväl ännu att lagligen utöfva nationens dyrbaraste rättigheter, och kunna äfven i sitt bristfälliga skick utgöra ett värn för nationens friheter, ett bålverk emot makteus missbruk och cn drifkraft för framskridande i lagstiftning, odling, välstånd och konstitutionell utveckling, hvarpå vi, ehuru ofullkomligt allt detta än är, dock måste sätta värde, så länge vi icke hafva något bättre. EEMen huruvida den kommande riksdagen i någon mån mera än de föregående skall komma att motsvara nationens rättmätiga fordringar i dessa afseenden, beror dels i främsta rummet på de valmän, som ega att utse fullmiktige inom trenne stånd, dels på det fiivilliga och patriotiska deltagande, som riksdagen kan vinna af frisinnade och sjelfständige män — ty vi tro, att sådane äfven der finnas — -bland dem, som ännu på grund af sjelfskrifvenhet tillhöra rikets första stånd. Det är naturligt, att blickarne både i ena och andra afseendet först vända sig på de personligheten, som redan förut och i synnerhet vid det sista riksmötet utöfvat riksdagsmannakallet. Då den offentlige mannens offentliga handlingar i vårt land lyckligtvis äro stade offentlig granskning, anse vioss icke allenast utöfva en rättighet, utan äfven uppfylla en plikt, då vi utsträcka denna granskning lika väl till riksdagsmän och deras valmän, som till konungens rådgifvare. Vi skola derföre icke sky besväret att låta allmänheten uti våra spalter anställa en revy af de riksdagsmän, för hvilkas bedömande erfarenheten och protokollerna från föregående riksdagar lemna någon ledning. Vi börja med borgareståndet, emedan detta stånd enligt vår tanke under närvarande förhållanden utgör den i praktiskt hänseende vigtigaste delen af representationen. Af de öfriga stånden äro nemligen de båda f majoriteter sällan att påräkna i fråga om vigtigare samhällsfrågors afgörande i framåtskr dandets anda; det fjerde åter, ehuru blottstäldt för tillfälliga misstag, har dock under en följd af riksmöten vanligen haft den ovärderliga förtjensten att förete en mera kompakt liberal majoritet, åtminstone så ofta den frisinnade samhällsandan icke blifvit fördunkled af en ö H a ståndsar CE det ä les detsamma. Vid man sig väl finna ss liberalt. Vi vilja ej heller bestrida, att icke i de flesta fall så verkligen är. Att ståndet i ekonomiska frågor hyllar framåtskridandet, att det hyser frisinnade åsigitutionella frågor, att det på senare a än de öfriga stånden frigjort sig idsandans ensidighet, är obestridligt, att tryckfriheten i detsamma har en varm beskydlare. Men kast inom de cirklar, som omsluta gaste frågorna, maktens praktika n, så har erfarenheten visat, att besluten ; alltid utfallit i synnerlig harmoni med de le teorierna eller med den i andra friådagalagda liberaliteten, och att samma id, som så strängt tillrättavisat rådg understundom i It det af dessa sa Ina eller bakom de (54 2 gor