Aftonbladet – 5 maj 1856, sida 3

Jsade Robert med styrka, och hans röst utitryckte en så orygglig vilja, att Henrik ryste; I det förekom . honom nästan som om denne man verkligen varit en öfvernaturlig ande. Jag vill icke för en furstlig nyck,, fortsatte munken, förlora mina sista dagars ro i denna verld och min eviga salighet i en annan. Jag vet mycket väl, att ers majestäts nyck uppkommit af välvilja, och den hedrar mig emedan ni jemför mig med en man af ära; men upphör icke desto mindre med detta skämt... jag ber er derom. Konungen, i hög grad frapperad af den ton, hvarmed brodern Robert talade, förstod slutligen att munkens beslut var fattadt oeh omöjligt att rygga. Jag vågar upprepa för ers majestät att det är någon dernere, som medför vigtiga nyheter till chevalier de Crillon. Må ske, inföll konungen tankfullt; ehuru djupt det smärtar mig att ej kunna återfinna denne så saknad2 vän, skall jag icke längre envisas. Kanhända döljer detta fasta beslut några skäl, hvilka jag icke eger ritt till att undersöka. Ni är brodern Robert — det är bra — men ingenting kan hindra mig ifrån att egna brodern Robert samma tillgif, venhet och eviga erkänsla, som jag hyste för min bortgångne vän. Jag begär af er ännu (en tjenst: visa mig någon plats, hvarifrån (Jag obemärkt kan lemna klostret. Ingenting är lättare. Följ mig. Vi hafva jen liten port, som leder utåt fältet; om en timma är den kanske bevakad, men ännu är iden fullkomligt säker. I Låtom oss då gå... men först, bror Ro bert, omfamma mig! ; Munken lutade sig långsamt ned, och Henrik störtade med glädjestrålande blickar i den sällsamma varelsens öppnade armar och tryck