Aftonbladet – 5 maj 1856, sida 2

STOCKHOLM, den 5 la. Vi fästade för några dagar sedan uppmärksamheten på en följd af artiklar i tillbakagående riktning rörande skolfrågan, som nyligen varit synliga i det officiella bladet, och vi upptogo dervid till bemötande några af de! satser, som författaren i Posttidningen sökt! göra gällande. Ehuru det skulle leda till en i för våra läsare alltför tröttande vidlyftighet,! om vi skulle upptaga och vederlägga allt hvad ! i nämde artiklar förekommer dels skeft och ensidigt, dels rent af stridande mot sanna förhållandet, anse vi oss likväl böra tillägga ännu några ord rörande de vigtigaste återstående punkterna i hans framställning. Då, såsom läsaren kunnat finna redan af vår föregående artikel i detta ämne, författarens premisser grunda sig på ett komplett misstag om eller en afsigtlig vanställning af nya skolsystemets verkliga beskaftenhet i afseende på den så kallade fria flyttningen, () så torde det vara onödigt att upptaga hans slutsatser i den delen till besvarande. Den förnämsta är, att till följd af den förskräckliga söndersplittringen (sådan nemligen vår författare nödvändigt vill hafva den) allt samarbete mellan lärjungarne måste upphöra. Om så vore, skulle vi anse det för en stor olägenhet, som nya skolsystemet förde med sig, ty vi lägga stor vigt på lärjungars samarbete både i skolan och hemma. Men kan det väl verkligen vara författarens allvar att vilja tala om samarbete i den gamla skolan mellan 30 till 40 lärjungar, som tillhöra en klass? Ett sådant påstående, i fall det yttrades på allvar, skulle vittna om en fullkomlig obekantskap med lärjungearbetet både i gamla och nya skolan. Det samarbete, som författaren förordar och hvars nytta vi till fullo erkänna, har aldrig, hvarken i ena eller andra skolan, egt rum annorlunda än mellan några få, motsvarande hvad man i nya elementarskolan kallar ett läslag. Men ett sådant samarbete, långt ifrån att hindras, tvärtom just befordras enom det nya skolsystemet, enligt hvilket ärjungarne tillhållas icke blott att läsa upp hemlärda lexor, afhöra lärarens förklaringar och besvara hans frågor, utan äfven attiskolan under hans ledning arbeta, visserligen icke klassvis, men läslagvis, hvarvid det till och med just är lärarne uttryckligen ålagdt att genom bildandet af läslag befrämja samarbete. Då i allmänhet en stor okunnighet råder om sjelfva väsendet och beskaffenheten af den fria flyttningen inom nya elementarskolan, torde det icke vara olämpligt att till allmänhetens upplysning i detta afseende här uttryckligen anföra de hufvudstadgaden, som förekomma derom uti skolans gällande författning. Uti skolans stadga säges derom (45 15 och 16): Hvarje läroämne fördelas i vissa kurser, afpassade efter ämnets beskaffenhet och den utveeklingsgrad hos lärjungarne, hvilken vid de särskilta kursernas inhämtande i allmänhet kan förutsättas... Hvarje lärjunge må, obehindrad af sina kamrater, efter förmåga och flit, uti hvarje särskilt ämne fortgå, så att han, efter att hafva inhämtit och redogjort för de kunskaper och färdigheter, hvilka under en viss kurs af ämnet innefattas, får genast fortsätta detta i nästföljande kurs, oberoende af sina framsteg i de öfriga ämnena. (Fri flyttning). — Lärjungarne ordnas för detta ändamål. inom hvarje särskilt kurs i flera eller färre läslag, efter ämnets beskaffenhet och deras olika framsteg deri. Läslagen förändras, i afseende på antal eller sammansättning, så ofta läraren pröfvar den fria flyttningen dertill föranleda. Och vidare heter det i skolans ordning, hvilken kan betraktas såsom en närmare instruktion för lärarne ( 15): Hvarje lärare, som leder undervisningen i något läroämne, eger att efter egen pröfning ordna lärjungarne uti läslag för det eller de läroämnen, som han sköter (Stadg. 4 16), men göre dervid hufvudsakligt afseende på, att de lärjungar, som uti ämnet lika framskridit och hafva någorlunda lika förmåga att fortgå, förenas i läslag, så länge detta förhållande varar, samt att ingen lärjunge, så vidt möjligt är, må annorlurda än undantagsvis och för en kortare tid sakna kamrater i läslaget. — På enahanda sätt förhåller det sig med frågan om lärjungarnes sjelfverksamhet, som i andra rummet utgör föremål för författarens i Posttidningen bekämpande. Vi tro icke, att att alltsedan Sokrates tider någon förnuftig pedagog någonsin bestridt angelägenheten at a lärjungarnes sjelfverksamhet — denna princip naturligtvis förnuftigt tolkad — och då nya skolsystemet äfven uppställer denna såsom en af sina grundprinciper, så uttalar det derigenom icke någon pedagogisk nyhet, utan blott en protest mot det i den gamla skolan inrotade lexläsningssystemet, ett system, som vi för öfrigt väl veta, att förståndige och nitiske lärare äfven inom sjelfva denna gamla skola bemödat sig att afskaffa. Men för att nya skolsystemet skall få orätt, måste sjelfverksamheten der tagas i en alldeles egen bemärkelse. Således vill vår författare i Posttidningen nödvändigt, att lärjungarne enligt nya skolsystemet skola helt och hållet öfverlemnas it sig sjelfve, för att ur bok lära hvad de unna, samt på sin höjd förhöras af monitöen, under det läraren gör intet annat in vid klassexamina kontrollerar hvad de lärt sig. Vi vilja anföra författarens egna ord: Enligt den nya metoden är det lärjungen, som ärer sig sjelf. Den så kallade läraren har snarare etydelsen af lexikon: han rådfrågas, när lärjungen å för godt finner. Visserligen skall läraren tillika ara ett slags kontrollör; men detta är en omstänlighet, som icke närmast rörer sjelfva un ervisninsen. Denna öfverlåtes hufvudsakligen åt läroboken, Vilt detta säges nu hafva för afsigt att befordra lärungens sjelfverksamhet. En sådan uppiattning af lärarekallet efter let nya skolsystemet ör lika absurd, zom vi våga påstå, att den oss veterligen, åtminstone nom nya elementarskolan, aldrig egt rum i rerkligheten. Det borde icke va vå egr:pa, att enligt nya systemet lära cke blott vända sig ull de särskilta RS a VR rr mm mc RM mm se